Depeche Mode: Spirit

Depeche Mode
Spirit

Engagemang med brister

GAFFA

CD / Columbia
Utgivning D. 2017.03.17
Recenserad av
Tommy Juto

Så det är så här det låter när världen är på väg att bli ett rövhål? Om den inte redan är ett? Nej, så illa är det förstås inte, men knappast är den någon munter lyssning, Spirit.

Det är ingen nyhet att de politiska strömningarna allt mer genomsyrar även musik. Depeche Mode är inget undantag. Alls icke. Politik har i olika utsträckning avspeglats i synthpionjärernas alster mer eller mindre från början. Om de den här gången ändå bara hade fokuserat grundligare på att göra bättre låtar än på sin omvärldsanalys.

Efter den rekorderliga Delta Machine är det påtagligt att Spirit saknar något. Här finns få saker som förtjänar ens en vänskaplig nickning från Soothe My Soul eller Heaven. Första halvan är trög och det är inte förrän framåt rekviemkakafonin i Eternal, mörkersoulen i Dave Gahans Poison HeartA Question Of Time-möter-I Feel You-hybriden So Much Love och blippandet i Poorman som de börjar komma i närheten av potentiella livefavoriter.

Det är inte det att bristfälliga melodier har kompenserats med distad sång, förvrängda ljud, bluesiga gitarrer och udda takter, för sånt har de ägnat sig åt förut. Elektronisk musik låter sällan trött på det där sättet som gubbrock kan få det att växa mögel i hörselgångarna. Det bara kuggar inte riktigt i.

Någonstans lyckas de ändå mot alla odds liksom sega sig upp ur ett hopplöst parterrläge. Man lyssnar trots att inget vädjar om repeatlyssning. Det, om något, vittnar om styrkan hos mitt livs hjältar när de ger ut ett halvmediokert album och världen trots det inte står på randen till att bli uppfuckad på riktigt. Men måtte detta inte vara början till slutet. På varken det ena eller det andra.

KÖP ALBUMET PÅ VINYL HÄR


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA