Den otillgänglige nobelpristagaren lajvar jazzkatt

Bob Dylan, Stockholm Waterfront

Den otillgänglige nobelpristagaren lajvar jazzkatt

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Det är ett gäng besökare i publiken som man vanligen inte ser på rockkonserter: Den Bach-älskande Horace Engdahl, den ständiga sekreteraren Sara Danius och Peter Englund. Bland mera förväntade suspects som Markus Svensson (The Tarantula Waltz), Kristian Mattson (The Tallest Man On Earth) och Björn Dixgård (Mando Diao).

I The Never Ending Tour-konceptet har Dylan mycket gemensamt med andra nobelpristagare i litteratur: Det tar aldrig slut. Precis som feta eposromaner är denna turné evig, i så många bemärkelser. Särskilt evig ser han dock inte ut, den 75-årige ikonen.

Dylanfantaster går upp i brygga så fort farbrorn gör någonting mer än bara existerar. Han liknar så mycket en sådan där klassisk och otillgänglig pappa. I linje med detta har han i all sin oberäknelighet hållit hela världen på halster gällande Nobelpriset. Alltså, det är ju verkligen inte ”hela världen”, men vi säger så för enkelhetens skull. Sedan slänger han åt ett ben till sina barn när han väl kommer hem. Men precis som en oåtkomlig farsas få men goda handlingar, så förslår inte det där benet.

Minsta lilla gest får Dylans barn att jubla, både denna konsertkväll och i allmänhet. Men, ärligt talat, hans patenterade, bredbenta pose ser inte särskilt cool ut. Mest ser det ut som att farbrorn ”shartat” – det vill säga fajsat (fjärt + bajs) – och att han står så där för att han inte vill att skinkorna ska gnida in skiten.

Jag är bland de första att erkänna hans snille och betydelse. Men någon särskilt spännande liveartist har han aldrig varit. Han säger nada under spelningen, går upp på exakt utsatt tid och går av efter en lagom lång spelning och två extranummer.

Under de senaste åren har han gett ut album där han bökar i den amerikanska låtskatten, där han gör sina egna tolkningar av evergreens. Varför han nu ska göra det när han själv (nästan) utgör den amerikanska låtskatten? Konserten präglas av detta material. Vi hamnar i ett slags Frank Sinatra-möter-americana-sound av slät jazz och mjuk steel guitar; sena Hawaiinätter i hotellbaren där man tittar ned i glaset och begrundar shit. De här låtarna har givetvis kommit med beskrivningar som inkluderat sådant som ”ärrad”, ”levd erfarenhet”, "visdom". Men mest låter det nästan som att Yoda fått en möjlighet att tolka American Standards.

Att säga att Dylan sjunger dåligt är överflödigt. Det har heller aldrig varit ett krav för storhet – ofta har en perfekt röst snarare legat storheter i fatet. Men det blir lite för mycket när han bara öppnar munnen och stöter ut ljud, utan att forma läpparna och ge lätena betydelsebärande drag. Bandet är ibland supertajt och ibland låter det som att de spelar olika låtar. Dylans kantiga pianospel kommer stundom in helt fel.  

Men detta vore ju inte Dylan om inte det oförsiktiga, knotiga, hårda också blandades med det fantastiska. Den luftiga skillsmässodikten Tangled Up In Blue görs Sweet Home Alabama-studsigt och strålande. Och den repetitiva och mörkt lockande Love Sick är faktiskt just en livssliten herre som lägger ut texten på ett fascinerande sätt. 

Sedan gör Dylan sin vana trogen en av sina mest klassiska låtar i en version som gör att den knappt är igenkännbar. Detta är allt som oftast bara någonting bra. Men det gör också att Blowin' In The Wind tappar sin nimbus och mest blir en countrylåt bland andra. 

Alla coola killar vill tydligen fortfarande vara jazzkatter. Och någonstans är det fint att Dylan gör som han alltid gjort: precis exakt det han vill. Men så jäkla roligt är inte detta. Det är ganska sömnigt. Sedan går pappan med den vita hatten av. Dylankulten får fortsätta växa bland hans barns drömmar och spekulationer kring den oåtkomlige fadern. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA