Oundviklig nostalgi när likgiltig ikon fortskrider sin mission

Bob Dylan, Sparbanken Skåne Arena, Lund

Oundviklig nostalgi när likgiltig ikon fortskrider sin mission

Recenserad av André Spång | GAFFA

(Arkivbild

Det slår mig att folks syfte med att bevittna Dylans Sverige-vistelse handlar om att få en skymt av Dylan innan legendaren blir en legend. Därför fylls arenan av en ambivalent stämning som ömsom ömmar för den gamle mannen på scenen, ömsom ironiserar över hans stolpiga, begränsande meta-rockposer och ömsom känner fundamental respekt och vördnad. Därför kommer den ambivalenta stämningen även råda i recension som följer. 

Dylan går ut lagom vågat, rökiga Things Have Changed är en lovande start men publiken kan först i andra låten, Highway 61 Revisited, luta sig mot nostalgin när Dylan speglar sitt ärrade anlete mot sitt rabulistiska 60-tals-jag.

Nostalgi har oundvikligt en central roll i kvällens föreställning. De gamla försöker minnas tillbaka, de unga önskar att de kunde minnas tillbaka. Alla, i synnerhet Dylan själv vet att tiden har kommit ifatt honom, men genom att skita i att förhindra skeendet utan bara göra som han vill ställer han sig vid sidan om etablissemanget och går segrande. Man slås gång på gång under kvällen av tanken på att Dylan lever i ett konstnärligt parallellt universum. Han når allt men ingen når honom.

Det är därför han kommer undan med släpiga, ointressanta Sinatra-covers och ljumna spår från hans senare album. Dylan blir då och då kritiserad för sin otillgänglighet under sina framträdanden, det har vittnats om konserter där han spenderat majoriteten av tiden med ryggen mot publiken. Under gårdagens konsert yppade han inte ett ord. Vilket inte kan vara någonting annat än i sin ordning. Det vore direkt ovärdigt om han på ålderns höst började lajva Mora Träsk. Är man butter som 25-åring finns det inget som talar för att man inte skulle vara det när man börjar närma sig 80.

När Dylan väl ger folket vad folket vill ha gör han det strategiskt efter att han slukat allt syre i lokalen. Friska vindar som Duquesne Whistle, Spirit On The Water, That Old Magic Hat. Han höjer pulsen på den fantastiska prosan Tangled Up In Blue och vänder ljuset från den fullkomliga texten till låtens vackra melodi. 

Efter ungefär var tredje låt reser han sig från pianot, greppar ett stativ och vandrar med stolpiga, till synes inövade steg runt på scengolvet som om han ämnade att skriva sitt namn i dammet på scengolvet. Annars sitter han stilla vid pianot och reser sig i tid och otid en decimeter över stolen som en slapp imitation av Jerry Lee Lewis.

När sista extranumret av två (det första var Blowin’ In The Wind vilken han musikaliskt skruvade till oigenkännlighet), Ballad Of A Thin Man klingar ut riktas för första gången strålkastarna rakt mot scenen och man ser Dylan tillsammans med sina medmusikanter, rakt upp och ner står han och nickar apatiskt, metodiskt med huvudet innan han lämnar scenen. Det är omöjligt att avgöra om han älskar eller hatar detta. Likgiltigt men metodiskt river han av sina låtar som om det inte fanns något annat alternativ, som om han är satt på den jorden med en mission han måste slutföra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA