När synthgubbarna får upp värmen bär det av

Depeche Mode, Friends Arena, Stockholm

När synthgubbarna får upp värmen bär det av

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Basildonfarbröderna har förlagt premiären av Global Spirit Tour till Sverige och Stockholm. Ett gigantiskt band som Depeche Mode måste givetvis spela i ett av de två monstren till arenor som staden erbjuder. Detta åbäke till förlist cementbåt är som vanligt en lokal som är extremt svårtyglad. Även för en yrkesvan livekvintett som Depeche Mode. De gör det också onödigt svårt för sig inledningsvis.

Friends Arena är avdelad till ungefär hälften av ytan kvällen till ära. Jag är inte säker, men det känns inte som att scenen är centrerad, utan nästan placerad i ena hörnet av den beskurna lokalen. För oss på pressläktaren och publiken runtikring blir det som att betrakta ett band på en distansminuts avstånd.

Starten är trög. Nysläppta Spirit består inte av låtar skapta för storscenerna. Första halvan av konserten är Depeche Mode mest ett band som på ett funktionellt sätt verkställer jobbet. Detta till Anton Corbijn-recenserade filmer som rullar på skärmarna. Yes, filmerna består av det där patenterade bildhantverket som är så tydligt och lätt igenkänt. I såsigheten portionerar de ändå ut ljusglimtar i form av Barrel Of A Gun och Corrupt samt World In My Eyes med dess fiffigt melodiska synth-hookar. Publiken jublar givetvis också när Martin Gore tar sången i de avskalade och fina balladerna.

Sedan lyfter det ordentligt, och det är med en rejäl klassiker, Everything Counts från 1983. En av bandets absolut bästa låtar. Gruppens musik kom de påföljande åren med mer svärta och djup. Än senare i rent taggig bluessynth. Men Everything Counts är verkligen den perfekta blandningen av den melodiska lekfullheten från den banala popstänkaren Just Can’t Get Enough och det avigare och mörkare sound som skulle komma därefter.

Vid det här laget är Depeche-maskineriet uppvärmt och publiken uppeldad. Då lägger de i ytterligare en växel. Dave Gahan, klädd i svart väst (med baksida i guld) och bar överkropp där under, låter sin långsmala lekamen gå varm över scenen. Han rullar med höfterna och kör kycklingdansen. Den tunna förförarmustaschen han bär på överläppen bidrar bara än mer till hans aura av tilltalande snusk.

Enjoy The Silence är total stadiumeufori. Då känns Friends Arena som en liten kyrka med en församling som flippat och ger sig hän totalt. Det är lika förvånande varje gång, att den där låten är så perfekt att den aldrig tappar i sting. De bjuder också på något så ovanligt som en cover. David Bowies Heroes får en intressant makeover, blir ett något långsammare och välsmort stycke.

Martin Sköld har avnjutit tillställningen i passande frisyr – tillfredställande ratio mellan rakat respektive lugg. Kent har Depeche Mode att tacka för så mycket. Men ska engelsmännen trumfa svenskkollegornas avslutningskonsert så behöver de lägga i ytterligare en växel. Det både kan och borde de.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA