Radiohead återvände till Sverige och elden tändes på nytt

Radiohead, Globen, Stockholm

Radiohead återvände till Sverige och elden tändes på nytt

Recenserad av Özgür Kurtoglu | GAFFA

Minns ni när fem tillbakadragna unga män som träffades på Abingdon School utanför universitetsstaden Oxford slog hål i den tjafsiga, skräniga, vackra britpop-bubblan med ett oerhört rockalbum, och sedan bestämde sig för att vägra vara ett rockband? Om det är medvetet eller inte skrattar bandmedlemmarna antagligen bara åt när än de får frågan, men Radiohead har alltid varit lite udda och lite svåra. När samtida band tänkte storslaget och allsång valde de mer ofta än sällan avigt och snett, och så har det fortsatt så gott som helt utan undantag sedan dess.

Radiohead blev helt elektroniska med ännu svårförklarade men otroliga dubbeln Kid A / Amnesiac, utökade sin rockrepertoar med Hail To The Thief och In Rainbows, och cementerade under åren sin plats som en av musikvärldens mest kreativt sprakande band kanske någonsin. Lika mycket med musiken som med albumkomst som med innovativa förmedlingsmetoder. 20 år har passerat sedan OK Computer släpptes och förändrade rockvärlden, 90-talets musiklandskap, 2000-talets musikriktningar, möjligheterna för vad ett till synes vanligt rockband kan åstadkomma. I år firades denna rockhistoriska markör med återutgivningen OKNOTOK, ett namn nästan löjligt passande bandets musikaliska humör sedan för alltid, och en välkommen återblick in i ett verk som formade så mycket i populärkulturen kring sekelskiftet.

Det hade varit relevant att prata om oavsett firande eller uppmärksammande, men att det rättmätigt diskuteras ännu passar väl in i tidpunkten världen finner Radiohead i sommaren 2017. 2016 års A Moon Shaped Pool, bandets första album på fem år, gav utrymme för orkestrala arrangemang som tidigare antytts när de låtit experimentell electronica, kontemporär klassisk musik, krautrock, jazz vägleda bandets låtskrivande, men det fastslog också en sanning som krypt fram över åren: Radiohead är mycket märkvärdiga och väldigt speciella och alltjämt ett, måhända extraordinärt, rockband.

När det då slutligen och äntligen blivit dags för Radiohead att göra sin första spelning på 15 år i Stockholm en fredagskväll i juni, i Globen nu som då, är det fullsatt och förväntansfullt och upplagt för att alla olika stilar ur repertoaren visas upp. Bandets fem medlemmar har bara med sig en kompis för att bygga upp alla ljudvärldar live, resten sköts som det alltid gjort av dem själva oavsett vad det är för instrument som rullas ut och oavsett musiker.

Så pianon spelas i valstakt och blåa Stanley Donwood-färgexperiment projiceras över scenen, rytmerna viner iväg på dubbla trumset av Philip Selway och Clive Deamer medan Colin Greenwood får basen att dåna som om den felprogrammerats hos ljudteknikern för att skaka om publiken i Johanneshov, bandets hårdrockstendenser lyser igenom ordentligt emellanåt, Jonny Greenwood använder en fiolstråke för att skapa gitarreko, Ed O'Brien står sådär typiskt avslappnat med sin gitarr att det ser ut som att kompisarna bara repar lite framför tusentals personer, och Thom Yorke dansar sådär skakigt som bara han kan.

Detta är bandet på pappret, det som alla som sett dem live vet medföljer så gott som varje spelning, så kallat facit. Men det är i detaljerna allt alltid lyfter med Radiohead.

Under de två timmar som bandet spelar i Globen är det remarkabelt att alla dessa låtar från alla dessa extremt skilda eror i karriären funkar så bra tillsammans, även när de medvetet sänker tempot i spelningen. De är idag bättre på rocklåtar live än de där elektroniska monstrerna som är otroliga inspelade, men även i de stunderna är det lätt för samspeltheten och den instrumentala begåvningen att skapa mer än tillräcklig kraft för att få det att verkligen larma på.

Och medan bandet jobbar sig igenom sina planerade 24 låtar, spridda över tre segment med korta pauser emellan, blir påminnelserna många om hur den där katalogen egentligen ser ut: det är självklart inte så att Radiohead aldrig haft tråkiga låtar, de har bara varit bättre dolda på albumen, något som är svårare att maskera live och i stunder får dem att låta som vilket folkigt rockband som helst fram tills att sången får luft under vingarna och musiken börjar blåsa igång ordentligt.

Det är så de börjar spelningen, till ljummet mottagande, och växer sedan sakta avsevärt men med nämnvärda små avbrott av detta slag spridda över kvällen.

Så mycket av det Radiohead skapat sedan skoldagarna redan 1985 förkroppsligar en speciell brittisk melankoli som alltid funnits där men utvecklats i takt med världen i övrigt och bandet i synnerhet. De övergav världbesegrar-rocken innan de ens hann bli en del av den och började istället skriva om modern isolation precis när världens digitalisering började på allvar, om The War On Terror vars efterdyningar känns av på tragiska sätt än idag. Det är varken en forcerad eller påtvingad vinkel, Radiohead har varit politiskt aktiva och aktivistiskt politiska i över 20 år. Så Thom Yorke biter till i det färska kölvattnet av det brittiska valet, pratar om ett val som de korrupta försökte köpa både metaforiskt samt med förgörande retorik och kampanjerande, och pratar om ett hopp som saknats länge där hemma fram till igår och som äntligen återfunnits i smått. 

Det är där elden tänds igen, den som driver deras nästan direkt rockiga låtar, den där som gör att de var så motsträviga och motvilliga att överhuvudtaget ses som ett rockband för 20 år sedan, den som bränner ut de svagare stunderna och gör de mer experimentella låtarna så nervkittlande att höra bortom inspelningarna. Det är svängigt och spöklikt, ångestladdat och roligt, sorgligt och dansant, även lite hafsigt och tråkigt. När de avverkat alla omställningar lyser Radiohead upp allt, gräver fram de där känslobomberna som river innanför hjärtväggarna, som också kräver klassiska allsånger trots deras mer konstnärligt lagda författare, som påminner om den makalösa helheten få band utöver Radiohead överhuvudtaget besitter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA