Romantisk seglats med hiphoppens mest ödmjuka crooner

Frank Ocean, Way Out West, Göteborg

Romantisk seglats med hiphoppens mest ödmjuka crooner

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Så kom han då till slut. En halvtimme efter utsatt tid. Egentligen fem år efter utsatt tid. Och det är som att luften går ur den förväntansfulla publiken när han faktiskt träder fram ur rökdimman, som i en scen ur fantasy-filmen Legenden. Han är här den här gången. Tack och lov är det inte Looptroop Rockers som står där på scenen som år 2012, utan Frank Ocean i egen legendarisk person. Men det är helt utan dramatik som han inleder vad som måste beskrivas som en en och en halv timma lång romantisk seglats.

Här finns ingen rekvisita eller show, bara en ensam Frank Ocean i stora hörlurar längst ut på scentungan under en spegelboll. Till synes avskärmad från verkligheten levererar den store hiphop-croonern sina souligaste ballader. Överallt i publiken syns nykära par och gamla älskare med armarna slingrade kring varandra i natten.

Det är så avskalat att det nästan blir minimalistiskt. Som ur en videoinstallation på konstfack har backdroppen förvandlats till en suddig VHS-feed med både Hello Kitty och Sailor Moon som naturliga ingredienser. Den enda kommunikationen med publiken sker genom en laptop som skriver highlightade frågor i Word. På Oceans rygg finns budskapet: ”Computer games don't affect kids; I mean if Pac-Man affected us as kids, we'd all be running around in darkened rooms, munching magic pills and listening to repetitive electronic music."?

Det hela är minst sagt intressant. I sina bästa stunder spektakulärt och i sina långsammaste på gränsen till sömnigt, men aldrig tråkigt och hela tiden nyskapande.

En 25 man stark orkester äntrar scenen och Ocean förvandlas helt naturligt till en okonventionell orkesterledare. Stråkarna når tyvärr bara ut till en del av publiken, något som bara kan skyllas på det numera klassiskt dåliga ljudet på Way Out West. Men det får göra det samma, för när han lite senare sitter ensam på knä allra längst fram på scenen och plinkar på sitt Rhodes-piano är det svårt att inte glömma allting annat. Frank Oceans tolkning av vad som är en konsert är något som sällan tidigare skådats, och när allt är över står det klart att också han själv är som ingen annan. Hiphoppens mest ödmjuka världsstjärna, R&B-poppens känsligaste crooner och en av de klarast lysande stjärnorna på musikhimlen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA