Björk: Utopia

Björk
Utopia

Musik som kräver tolerans för dissonans

GAFFA

CD / One Little Indian
Utgivning D. 2017.11.24
Recenserad av
Janne Hallman

Man kan diskutera huruvida isländskan är ett geni, men Björk Guðmundsdóttir är otvetydigt en väldigt begåvad och egensinnig artist. Synd bara att musiken hon skapat de senaste 15 åren är så besvärlig och svåråtkomlig.

Många vackra melodier på Utopia byggs upp av harpa, stråkar och flöjter, men saboteras av smattrande rytmer, fräsande oväsen och förvrängda samplingar. Precis som när man lyssnar på de brittiska electronicaartisterna Aphex Twin och Autechre blir det både frustrerande och utmattande när en bra låt plötsligt bryts sönder av sönderfallande oljud.

Således fortsätter Björk sin mission att kombinera kontrasten att vara en extravagant popstjärna (numera spöar hon Lady Gaga i fråga om kreativa klädkreationer) med avantgardistiska ambitioner. 52-åringen har visserligen en fot kvar i populärmusiken, men närmar sig alltmer minimalistiska kompositörer som Philip Glass, Steve Reich och Karlheinz Stockhausen.

Utopia finns trots allt hyfsat lättsmälta stunder, som inledande fyrklövern Arisen My Senses, Blissing Me, The Gate och Utopia. Det låter som musik till nån fantasysaga där älvor dansar över dimhöljda ängar och fantastiska vidunder rör sig i skogens skuggor. Likaså avslutande Future Forever är mer traditionell (om man nu ens kan använda ordet i närheten av Björk). Däremellan … ja, där behövs ofta tolerans för dissonans.

Kanske ska man se Björk och hennes musik som ett surrealistiskt, audiovisuellt konstverk; ett eget väsen som lever utanför lagen. Något man antingen helt kan uppslukas av eller avfärda som pretentiöst trams. Jag kan förstå båda åsikterna lika bra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA