Slowgold: Mörkare

Slowgold
Mörkare

Det finns en tyngd över bröstet

GAFFA

CD / Playground
Utgivning D. 2017.02.23
Recenserad av
Anders Fridh

För knappt två månader sen utsåg jag Drömmar till den bästa skivan 2017, och nu smäller det till igen. Slowgolds fjärde skiva på tre år. Amanda Werne har en utgivningstakt som minner mer om 1970-talet än 2010-talet. Och varför inte? Den pulserande prärierocken fortsätter fängsla. Slowgold flyter igenom allt hon tar sig för, om det så handlar om att sjunga Ratata i På Spåret eller köra bakom First Aid Kit på Liseberg.

Allra bäst under egen flagg, förstås. På nya skivan står Werne mer naken än någonsin. Där Drömmar var svävande och luftig, så är Mörkare orolig och ensam. Det är bara att titta på låttitlarna. Det finns en tyngd över bröstet i låtar som Mycket Bättre och Vad Är Kärlek? I spröda Natten är ångesten som starkast där sömnlösheten och det djupaste mörkret möts. När Amanda Werne viskar hörs det tydligare än ett primalskrik.

Slowgolds värld är mer komplex än förut men bär fortfarande samma naiva självklarhet. Det påminner om den sommarstänkta melankolin hos Ted Gärdestad, men också om Bob Hunds mest uppriktiga stunder. Slowgold verkar på så vis i en ursvensk musikgenre, där bitterljuva texter bärs upp av en jordigt varm, folkrockig ljudbild. 

När så orden tar slut, när inget mer finns kvar att säga, virvlar de suggestiva gitarrerna runt varandra mot solnedgången. Mjukt och kraftfullt om vartannat. Mörkare avslutas med den stillsamma visan Mod, som sammanfattar hela skivans väsen. Stå upp för dina drömmar, även om du blir ordentligt bränd på vägen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA