Jon Hopkins: Singularity

Jon Hopkins
Singularity

Nu har han skapat sitt mästerverk

GAFFA

CD / Domino
Utgivning D. 2018.05.04
Recenserad av
Daniel Horn

Vågorna efter 2013 års Immunity gick knappt att parera. Succén var ett faktum och Jon Hopkins gjorde 160 spelningar av bara farten. Minst sagt överväldigande för en artist som har verkat någorlunda i skuggorna under så många år och Jon Hopkins tvingades hitta ett sätt att tackla sin nya situation. Tack och lov fanns här ett skyddsnät och en lösning som stavas: transcendental meditation.

Det kan te sig naturligt att just meditationen har lett honom vidare in i vad som kom att bli albumet Singularity, Jon Hopkins mästerverk.

Här finns inga onödiga ytor, ingen utfyllnad. Det är som att Jon Hopkins under sina 17 år i branschen sakta men säkert arbetat sig fram mot det här fulländade verket. Hans sätt att hantera ljudvågor är häpnadsväckande. Det är dramatiskt utan att slå på stora trumman. Det är omsorgsfullt bearbetat utan att bli för mycket. Jag kan bara tänka mig hur mycket ljud han faktiskt har raderat i jakten på den ultimata kärnan. Det är så mycket du hör i det här, som du faktiskt INTE hör, om man får uttrycka sig flummigt.

Och ibland blir musik som bäst när ens hjärna hjälper till på traven – skapar figurer som faktiskt inte existerar. I Jon Hopkins ibland lo-fi:iga, ibland IDM-aktiga (tänk på valfri hajpad Warp-akt från 90-talet) techno byggs karaktärer stora som jättar upp för att senare försvinna rakt upp i en gnistrande rymd. Nästa skepnad tar vid och så fortsätter det, rakt in i evigheten.

Är meditationen lösningen så står Jon Hopkins för ditt soundtrack. Men glöm valljud och söta delfiner – här är det istället mörkret som omsluter dig och agerar tröst. Det här är musik att begravas till.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA