Som Twin Peaks – fast på riktigt

1900, Orionteatern, Stockholm

Som Twin Peaks – fast på riktigt

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Att vara recensent innebär att skildra vad man upplevt och vad som var bra och/eller dåligt, samt varför. Men ibland får man vara med om något som trotsar beskrivningar, något som gör en så fullständigt överväldigad att man bara kan säga: ”det går inte att förklara, du måste gå och se det själv”.

Sådan var urpremiären på Christian Gabels instrumentala musikprojekt 1900, som för första gången framfördes live på Orionteatern i Stockholm i torsdags och sedan ytterligare fem gånger. Alla föreställningarna såldes ut rekordsnabbt, och det oväntat stora intresset har gjort att det blir en mindre turné i höst, med spelningar i Göteborg, Malmö och Oslo.

Och jag kan inte annat än uppmana läsaren att försöka få tag i en biljett, för det Gabel och hans eminenta medmusiker, scenografen Mats Sahlström samt Linus Johanssons videoprojektioner gör är genialiskt i ordets ursprungliga betydelse. Det jag närmast kan komma på som gett en liknande effekt är Kraftwerks 3D-show på Düsseldorfs konstmuseum för fem år sedan.

När man kliver in i Orionteaterns lokal möts man av ett vattenfyllt och spegelblankt golv, där scenen är som en liten ö i mitten av en sjö. Det ser ut att vara tio meter djupt, hur ska musikerna komma dit? Ska de simma? Firas ner från taket? Bara den synen är makalöst effektiv och spänningen inför vad som komma skall maxas rejält.

Sedan börjar en spröd speldosa att ljuda, och en lucka i scengolvet öppnas varpå medlemmarna kommer upp från underjorden en och en. En känsla av magi infinner sig och det känns som nästan vad som helst kan hända denna kväll.

En annan fråga är hur bandet ska kunna återskapa musiken, som på de två albumen är så oerhört naken och skör, mer vaggvisor mer än poplåtar. Men det klarar de galant, och använder nästan hela spektrat av instrument: förutom traditionella såsom gitarr, piano och bas spelas det på marimba, xylofon, dragspel, tvärflöjt, fiol och cittra. Christian Gabel har därtill flera olika analoga syntar och keyboards.

Det är ingen större mening att rada upp låttitlar som framförs, allt sker i sådan symbios att det är helheten som räknas. Två gånger får bandet sällskap: först Pelle Ossler som lägger på sitt febriga gitarrspel i två låtar, och lite senare en kostymklädd blåskvartett som kliver ner i vattnet, iförda gummistövlar, och förgyller ytterligare några spår.

På väggen bakom bandet projiceras filmer av det vackraste och fulaste hos människan och hela känsloregistret strömmar genom medvetandet. Det är gamla journalfilmer, främst tagna under 1900-talets början och mitt. Arbetare som nyfikna tittar in i kameran, då en märklig modernitet. Eller flygbilder över nybyggda storstäder med framtidsoptimistiska skyskrapor. Men också sönderbombade städer och atombombssprängningar, som varvas med filmer från krigets slut och soldaternas hemkomst och hyllningarna de möts av. Under andra låtar visas surrealistiska filmer, som vore de gjorda av Salvador Dali, eller animationer av springande dinosaurier. Andra sekvenser visar brinnande Zeppelinare och blommor som slår ut.

Det är så snyggt och häftigt, och i slående kontrast till den försiktiga musiken och bandets totala koncentration. Den gamla industrilokalen gör förstås sitt till det mäktiga och storslagna; med sin ruffiga miljö och höga tak är den som gjord för evenemang som detta.

Efter konserten blir jag kvar i stolen med en konstig, Twin Peaks-aktig, känsla i hela kroppen - jag känner mig både upprymd och förvirrad, vad var det som just hände? Och kan man verkligen rysa av välbehag och förundran i 90 minuter? Jo, det kan man tydligen.

Unna dig den känslan om du har möjlighet. Som sagt, i oktober iscensätts på nytt denna i sanning audiovisuella upplevelse. Missas på egen risk!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA