En 18-åring fängslad i en 71-årings kropp

Iggy Pop, Azalea, Way Out West

En 18-åring fängslad i en 71-årings kropp

Recenserad av Tommy Juto | GAFFA

Världens äldste slyngelrockare – medicinsk ålder, 71; mental ålder, 18 – har föga överraskande inte brytt sig om att dra på sig någonting på överkroppen att kunna slänga av ens för effektens skull. De trasorna hade ju ändå inte fått sitta på längre än över I Wanna Be Your Dog, på sin höjd.

Jag rår inte för det, men jag kan bara inte låta bli att associera till Mickey Rourke i The Wrestler. En tanigare variant, men med samma konsistens i huden. En som populärt brukar kallas ”föredetting” men som tappert kämpar vidare med sitt gebit, för vad skulle han annars ägna sig åt? Han är inte så värst smidig längre, Iggy, det är han inte – men å andra sidan, vem fan är det? Där han förlorar i begränsad rörelseförmåga vinner han i inställning och ren och skär jävlar anamma. Karatesparkarna når inte mer än knähöjd. Höften ser ut att kunna gå ur led vilken vickning som helst. Färderna nedför den rangliga plåttrappan från scenen till diket framför skall vi bara inte tala om.

LÄS OCKSÅ: Den här stenen spelar Shoreline

Inledningen med nämnda I Wanna Be Your Dog samt Gimme Danger, The Passenger och Lust For Life är svår att toppa för vilken artist som helst. Bortgångne vännen David Bowie hyllas utan att nämnas med en cover på The Jean Genie, men eftersom den föregicks av den avvikande Mass Production från Bowie-producerade The Idiot är alla förklaringar överflödiga. Jag gillar även ledmotivet från kultfilmen Repo Man, den kommer mer till sin rätt live än i 80-talsstudion.

I Search And Destroy blir det en andra sväng nedför trappan och det är faktiskt lite gulligt att se medelålders män och kvinnor förvandlas till fnittriga skolungdomar när deras idol åmar och gnider sig längs kravallstaketet så att alla får vidröra den där läderaktiga huden medan de tar selfies som aldrig förr.

LÄS OCKSÅ: Nya speltider för inställda akter på Way Out West – och en helt ny bokning

Tyvärr hinns inte favoriter som Candy och Real Wild Child (Wild One) med, förmodligen på grund av tidsallokeringen, vilket självklart är en besvikelse för många. Till och med Iggy själv verkar ha velat köra vidare, för han kommer tillbaka ut på scen igen men inser att han helt enkelt får resignera med några svepande bugningar och vinkningar.

Ni måste tro mig, jag hade verkligen tänkt försöka skriva den här texten utan att alls nämna James Osterbergs kropp. Det gick åt helvete kan man säga. Men den där kroppen är också en starkt bidragande orsak till varför Iggy Pop live fortfarande attraherar. Det är som om ens eget hjärta kontinuerligt sitter i halsgropen under en dryg timme, oupphörligen bekymrat för att nästa juck mot mikrofonstativet kan bli hans sista. Däri ligger nerven.

ARCTIC MONKEYS-SÅGNING: "Alex Turners hybris dödar Arctic Monkeys"

Låtlistan är från start till mål mestadels en ren greatest hits-kavalkad och ingen tid ödslas gudskelov på senare års tveksamheter, för om punkrockens gudfader skall fortsätta hålla karriären vid liv och kunna turnera vidare är det för backkatalogen intresset lever.

Och skall han överhuvudtaget hålla sig själv vid liv är det frågan om det skulle vara någon vits med att lägga av. Då skulle 18-åringen i honom sakta tyna bort istället och det vill väl varken han eller vi?

LÄS OCKSÅ: Därför täcker vi inte Kendrick Lamars spelning på Way Out West


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA