Recension / Live / Lördag 2010-03-06 19:15

Fibes, Oh Fibes!
Trädgår'n, Göteborg,
fredag 5 mars 2010

Recenserad av Andreas Bäckman
Foto: Tony Halldin - fotograftony.se

GAFFA		3 stjärnor
Läsarna		Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Polerat och folkligt Fibes, Oh Fibes! levererar men inte mer.

+ Se hela fotogalleriet

Det är folkfest denna fredag på Trädgår'n i Göteborg. Utanför ringlar kön sig lång och inne i den för staden ganska stora evenemangslokalen trängs hånglande par med propert skjortklädda män med gele i håret. Stadens popkids lyser kanske lite oväntat helt med sin frånvaro. I baren slänger en löjligt stressad bartender fram GT's som om det inte fanns någon morgondag.

Jag inser ganska snabbt att jag både missbedömt Fibes, Oh Fibes! popularitet och deras publik. För konsertlokalen känns oväntat på gränsen till full och när det inledande mixtapet ljuder stiger folket upp på de pallar som står utställda för bättre sikt så ser jag som inte fick plats knappt någonting. Mixtapet är förresten en både snygg och smart idé med snitsigt ihopklistrade bitar ur hitlåtar signerade Depeche Mode, U2, och Roxette med flera som tidigt får igenkänningsfaktor skyhög. Det är nämligen ganska mycket den faktorn den här konserten handlar om. För det är främst i souliga P3-hits hits som Love Child och Dubious som Fibes, Oh Fibes! verkligen vinner publikens salongsberusade hjärtan i form av allsång och handklapp som aldrig tycks sina. Annars är det den ganska klassiska stå-på-stället-och-gunga-metoden som publiken anamatt denna kväll.

Själva föreställningen är överlag naturligtvis lika oklanderligt utförd som bandmedlemmarna är klädda och det är tyvärr svårt att inte känna att Fibes, Oh Fibes! till stor del bärs upp av en slags perfektionism och yta. Spelningens absoluta höjdpunkt är publikfriande duetten Run to You och jag hallucinerar fram en syn där en 22-årig Kim Wilde faktiskt glider in på scen och sjunger sina rader. Vid ett tillfälle undrar sångaren Christian Olsson "hur vi fick till det här" och kommer fram till att det nog berott på en stor portion flyt, smicker och charm. Ja, och förmågan att producera och framföra tidlös musik som går hem hos den breda massan. Och jag håller det inte emot dem.