På en skakig spårvagn förbi Ullevi och ett snöigt Göteborg står han med en akustisk gitarr och spelar. Det är sajten the tram session som bjudit in Petter Seander. Linje 6 mot Kortedala är också det bästa forumet för Seanders musik. Mysig, lokal pop om kärlek, vardagsbekymmer och vänner. De ingredienser som passar bäst i denna typ av pop som kännetecknat Göteborgs musikscen i ett decennium nu.

Men en skiva som The Denial of Me, Myself and I behöver en hit. Då räcker det inte att skivan får draghjälp från Simon Norrsveden, Martin Molin från Detektivbyrån samt medlemmar från Hello Saferide och I Are Droid. Inte ens Kristian Anttila, som Seander backat upp på otaliga spelningar, kan mer än inspirera. En okej första skiva som i sin rätta omgivning kan få dansanta popoffer att jubla. Men som lämnar mer att önska för oss andra, speciellt när man ser den imponerande skara av musiker Seander tagit hjälp av. Det borde räcka till en hitlåt att skaka om och ytterligare hävda Sveriges popsäte.