Dan Snaith rör ihop en eklektisk och färgsprakande brygd.

Någon försökte en gång slå Björk på fingrarna genom att förkunna att datorer minsann inte har någon själ och därför borde man inte använda dem till att göra musik. Hon svarade att en gitarr är precis lika död innan man som musikskapare bestämmer sig för att lägga sin själ i den. Något som Caribou eller Daniel Victor Snaith som han egentligen heter säkerligen skulle skriva under på. För på hans femte skiva Swim låter det som att ett hjärta producerat beatsen. Man skulle kanske kunna jämföra med Four Tets musik, där det på ett liknande vis finns en värme ständigt närvarande i de elektroniska tonerna. Det är den lysande röda tråden som löper ända från singeln och dansanta utropstecknet Odessa till avslutande Jamelia med Born Ruffians-sångaren Luke LaLonde vilsen och alltmer desperat vid mikrofonen medan klaustrofobiska klanger och stråkar briserar runt honom. Omslaget till Swim är en av de där bilderna som verkligen fångar känslan på en skiva. Det färgstarka motivet skickar ut budskapet Lyssna på mig! Och när man gör det känns det som att stå mitt på en blomstrande äng och bara vill dansa bland psykedeliska orkidéer, självklart klingande blåklockor och sorgsna violer med nedåtböjda kronor.