Lucknow Pacts ovilja att förnya sätter käppar i hjulet.

Det är lätt att avfärda Göteborgsbandet Lucknow Pacts Jazzhusetpop och deras ovilja att välja musikhistorisk specifikation att försköna, förnya, och bejaka – och mest härma. För de har lyssnat på mycket popmusik sen det senaste albumet. Lyssnat så mycket att många ljudbilder och referenser har en direkt motorväg till både The Cure och New Order.

Omslagsbilden är en ritning över staden Lucknow i Indien, där en pakt bildades i början av 1900-talet för att gemensamt bekämpa det brittiska koloniala styret. Men bandet gillar England. De sällar sig och bildar en pakt med sina preferenser. När till och med brittisk pop på senaste börjat gå vidare från de 500+ alternativa popbanden som spelar exakt samma 80-tals Smithspop eller 00-tals Coldplay med nya låttitlar går Lucknow Pact i motsatt riktning, trots bra låtar som den popköriga Remember my name och en akustisk version av låten Seagulls med den rusiga titeln Seagulls Revisited, och riktar sig åter till sin fanskara bestående av väldigt unga popkids som, om bara de läser Lucknow Pacts influenser, lämnar bandet därhän och hittar till de som uppfann hjulet från början.