Recension / Live / Måndag 2010-04-12 18:25

Hoffmaestro & Chraa
Annexet, Stockholm,
lördag 27 mars 2010

Recenserad av Ametist Azordegan
Foto: Jonni Ferretto

GAFFA		4 stjärnor
Läsarna		Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Hoffmaestro & Chraa bjöd på en explosion i färger och genrefusioner.

+ Se hela fotogalleriet

Hoff­maestro & Chraa är en gen­re­fu­sion, en explo­sion i fär­ger och stro­bo­skop med glim­tar av oran­gea fjäd­rar och pärl­hals­band i kar­ne­val­fä­ger. Det är balkan beats, bak­takt, afrikanska rytmer, ska, techno, salsa och Manu Chao. Det är allt på en gång och det är hänryckande. Det hand­lar om ohäm­mad röj, en upp­le­velse ska­pad av med­lem­mar som sna­rare tän­ker som filmregis­sö­rer än musiker.

På sed­van­ligt vis ska­kade kra­vallsta­ke­ten i takt med säker­hets­vak­ter­nas huvu­den och bekymrade miner. På sedvanligt vis ver­kade de undra hur de ska ta sig an en publi­k på grän­sen till upp­lopp. Och precis som vanligt existerade inget annat än Hoff­maestro på sce­nen för publiken. Jag har sällan känt sådan spänning i luften, publiken är peppad till max och står i klungor och sjunger deras låtar redan inför spelningens start. På Hoffmaestro-spelningar brukar man höra folk säga att de inte orkar röja mera för benen värker och rös­ten är hes. Jag är osäker på om det fick hända den här gången. Det är nämligen en konst att på en spelning kombinera marknadsföringen av ett kommande släpp med publikens förväntningar på röj.

Endast en halvtimme efter start sätter sig elvamannabandet ner i en ring på scenen och kör flera lugnare lägerelds-låtar från kommande plattan som de pratar om, flera gånger. Detta innan den adrenalinstinna publiken hunnit arbeta upp svetten och dansa den sedvanliga Hoffmaestro-höga knän-dansen. Publiken är dock dem trogna hänger förväntansfullt på.

Livebandet Hoffmaestro har spelat sin väg till framgång, och de verkar vara lite trötta på att inte få etablissemangets erkännande som musiker. De vill nog sälja skivor, spelas på radio och bli tagna på allvar som musiker. Kanske har de missat den orubbliga kärlek de har från sina fans som förmodligen ändå köper skivan även om de bara får röja till bandets mer klassiska låtar. Kanske underskattar de graden av vilken de präntat in sitt namn i svenska folkets medvetande.

De pratar ännu mera om kommande plattan men sedan fortsätter den härligt puber­tala ölpimplar-festen i grab­big headbanger-anda. Det slängs ut karnevalhalsband, flaggor svajas på scenen och dancehall-tjejer bjuds in för att skaka rumpa. Publiken som består av tjugonånting-åriga Hultsfredfestival-tjejer, har smetad ut sminket, sjunger med och sträcker sig efter killarna.

Bandets framträdande i helhet känns dock mer inarbetad och rutinmässig än tidigare. Skiten under naglarna verkar vara borta, de känns smått avtrubbade på sin egen rutin och inte längre imponerade av det röj de lyckas skapa. De verkar ha blicken mot horisonten och framåt mot sin egen framtid. Men de är schyssta och låter publiken slutligen springa och hoppa av sig under en lasershow, precis som de ville. Och på tunnelbanan därifrån trängs jag med fansen och får höra Hoffmaestro-låtar sjungas i snapsversion, i en hel timme.