Överväldigande tyngd och stämningskapande på tredje albumet från Umeåbandet.

Den 19 juli 2004 stod jag mitt i natten framför en av de mindre scenerna på Hultsfredsfestivalen. Spelade gjorde ett taggat Umeåband, som på den tiden stavade sitt namn utan H. Det var den sista spelningen på festivalen, efteråt var det redan ljust och jag kände mig alldeles mörbultad, fast på ett bra, uppfriskande sätt. Khomas musik slår nämligen från flera håll, med malande tyngd som samtidigt är laddad med melodier och sångaren Jan Jämtes ljusa känslosamma stämma. Tredje skivan, A final storm är inget undantag. Samma recept men ännu lite mer förfinat än sist, då de för fyra år sedan släppte det upphöjda albumet The second wave. Inledande Army of one drar in mig direkt med sin kombination av ett snyggt, oerhört drivande riff och Jan Jämtes vilset sorgsna men stabila sång. Sedan är jag fast hela vägen. Hotande syntmattor, skeva pianoackord och cellomelodier hjälper till att skapa den tätt sammanhållna stämningen. Oavsett om det handlar om förrädiska lugnet i Harvest eller Neurosismullret i titelspåret spelar ingen roll. Allt andas Khoma och är farligt vackert.