Sångerna Thorn sjunger – oavsett sammanhang – blir till hennes.

Tracey Thorn har spelat in skivor i 30 år. Det är lika länge som jag levt. Medan jag föddes, växte, började och slutade röka, bildade Thorn indiegruppen Marine Girls, gav ut folkiga soloskivor, dunkade in superhits med superpoppiga Everything But the Girl, samt förgyllde en av de vackraste kärlekssånger jag vet: Massive Attacks "Protection".

Och det som utmärker denna karriär, det är såklart Thorn själv. Eller rättare sagt: hennes röst. Det har nämligen ingen betydelse om hon sjunger till gitarrer eller trummaskiner. Sångerna Thorn sjunger blir hennes. Utan undantag.

Denna åsikt delar jag visst med Ewan Pearson, som producerat Thorns mest avskalade album sedan jag bar moppemustasch. Ljudbilden, de försynta arrangemangen, till och med de egentligen rätt så trista melodierna – allt fyller precis samma funktion som själva CD-skivan – att leverera sång och text.

Få artister hanterar ett sådant grepp. Men Tracey Thorn är en av dem. Och jag hoppas att hon fortfarande spelar in skivor när jag drar på mig stödstrumporna.