Göteborg String Theory, Göteborgs konserthus

Göteborg String Theory: Göteborgs konserthus

Recenserad av Magnus Sjöberg | GAFFA

Själva idén är både rätt enkel och kul. Man samlar några av Göteborgs bästa och mest intressanta artister och band, kombinerar dem med en orkester. Man skriver om deras låtars arrangemang, strukturerar om, tillför, drar bort och placerar dem ibland nästan i en helt annan kontext. Sedan framför man allt, i orkestrerad tappning, till konstnärliga tolkningar till varje verk i form av videoinstallationer på duk bakom orkestern. På papperet låter det som en intressant idé. I verkligheten blir den lysande.

Första gången Göteborg String Theory arrangerades var på Clandestinofestivalen sommaren 2009, och på många sätt kändes det då som en häftig upplevelse, även om det ibland kändes lite apart att höra orkesterarrangemang i ett tält på Röda Sten i Göteborg. När nu allt kliver in i Konsterthussammanhang är de första tankarna hur mycket närmare den klassiska musiken man kommer att hamna: lokalerna är ju närmast diametralt motsatta.

Det dröjer inte länge förrän man kan lägga bort funderingarna. Anna von Hausswolff visar med eftertryck att hon har alla möjligheter att slå igenom stort när som helst. Tillsammans med arrangören och dirigenten Ben Lauber och orkestern skapar de dramatik, storhet och magi. Jaquee sommarlätt i stråkdräkt i Kookoo girl, Warren suicide i ett närmast anarkistiskt framförande.

Fast de riktiga höjdpunkterna kommer efter pausen. José González ensamma, sköra och vackra röst och gitarr kläs i stor majestätisk orkesterkappa. Daniel Gilberts Borderline görs om i ett nästan konstmusikaliskt arrangemang, nästan som ett helt nytt stycke. Skull defekts med Daniel Higgs gör Gospel of the skull till en filmsekvens som är som en nattsvart mardröm, som också gör låten och hela upplevelsen lite obehaglig, fast på ett behagligt sätt.

 

Överhuvud taget är det drygt två närmast magnifika timmar. Fast ibland sitter man och tycker att det blir lite distanserat, att allt man vet finns där inte riktigt når ut. Att den där intimiteten som kan finnas där går lite förlorad; det pratas nästan inte överhuvudtaget under konserten, bortsett från inledning och avslutning. Men det blir lite av marginalkommentarer när man tänker tillbaka. Göteborg String Theory är allt från det vackert medstrykande till den aparta alienationen, och något som alla med öppna öron borde ta del av.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA