Rufus Wainwright: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Rufus Wainwright: Filadelfiakyrkan, Stockholm

GAFFA

När Wainwright stiger på scen, iklädd en klänningliknande skrud med korpsvarta fjädrar på axlarna och med ett flera meter långt släp, är publiken knäpptyst. En person uppe på läktaren nyser till och mitt hjärta skippar ett slag. Sakta, noga vägande varje steg och på ett nästintill vördnadsfullt vis, närmar sig Wainwright flygeln. Filadelfiakyrkans luftkonditionering dånar skoningslöst. Väl installerad framför flygelns tangenter sveper han igenom hela senaste skivan All days are nights-Songs for Lulu i ett kör och inte en klappning hörs från publiken mellan låtarna. Det enda ljuset på scen kommer från projektorduken i bakgrunden och den ensamma spotlight som lyser upp Wainwright. När han slutligen gör sin sorti uteblir klappningarna och luftkonditioneringens dån fortsätter. Men när dörren till artistlogen öppnas och stängs släpper publiken den passerade timmens uppdämda spänning och utbrister i det hjärtligaste jubel jag hört på mycket, mycket länge.

Det hela låter nog mer dramatiskt än vad det egentligen var. För redan på förhand hade publiken blivit tillsagda att inte applådera förrän Wainwright stigit av scen och att det ingick i konceptet med spelningen. Att ens företa sig något så skavande pretentiöst som att spela en specifik skiva i sin helhet och under premissen att publikens gensvar tystas, kräver mycket av både artist och publik. Resultatet i detta fall kunde mycket väl ha blivit platt fall men valde man, om än kanske lite motsträvigt, att ge sig hän till själva konceptet, så blev upplevelsen desto större. Synd då bara att All days are nights-Songs for Lulu är Wainwrights hittills mest ointressanta skiva.

I den andra akten var estradören Rufus Wainwright tillbaka. Mellansnacket var kvickt, aningen elakt och typisk Wainwright. Låtvalet var i sin tur bra avvägt och hans framförande av The art teacher var mer än mästerlig. Även Little sister och Cigarettes and chocolate milk utfördes galant och frånvaron av ett kompband var inget man reflekterade över. För vissa gånger kräver en bra konsert bara en man med sitt piano.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA