Eminem
Recovery

Recovery följer 2009-års besvikelse "Releapse" där Eminem någonstans emellan pruttljud och rapningar blev förvandlad till en karikatyr och ingav karnevalkänsla över spartanska gunglösa beats. I återhämtandet får vi en ännu större besvikelse. Om Relapse åtminstone var en sammanhängande platta med ett genomgående sound är denna bara spretig. Om Relapse ingav en känsla av skaparlust är denna bara trött och halvhjärtad med beats som är "lite av allt", lite syntar, lite rock, lite trummor, lite sång, men lösa i kanterna och utan att hålla ihop. Om Eminem i förra albumet imponerade med sina rhymes och fortfarande hade något att säga även om det var upprepningar av gammalt homohat, kändishat och kvinnohat i sann Slim Shady-anda, innehåller denna bara en näve tomma oengagerade rim och temalösa låtar. Eminem går på ånga och bottenskrap av det han brukade vara. Kvinnor ska strypas och sparkas i skrevet om de lämnar honom, han vill knulla för det är det stjärnor gör, och hela världen kan dra åt skogen. Albumets enda agenda är dock att försöka placera Eminem på mainstreamfåran. Rapmonstret sjunger på refrängerna, albumet gästas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fantasilöst från mainstreamhits som Haddaways "Dont hurt me" och Black Sabbats "Changes". Det är som att Eminem och alla runtom honom gett upp.

Eminem måste börja om från början efter det här godtyckliga och planlösa bottennappet. Han må ha kommit till slutsteget i tolvstegsprogrammet, men därefter återstår att rekonstruera en egen ny identitet.