Recension / Live / Måndag 2010-07-05 00:00

Nas & Damian Marley
Gröna Lund, Stockholm,
onsdag 7 juli 2010

Recenserad av Ametist Azordegan
Foto: gronalund.com

GAFFA		5 stjärnor
Läsarna		Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Duon har en stärkande effekt på varandra denna magiska kväll.

Fler än 21000 personer väntar på att Nas och Damian Marley ska göra entré på Gröna Lunds stora scen, en svindlande siffra med tanke på att nyheten om spelningen spreds för endast fem dagar sen.

Stämningen är rätt sagolik. En sval bris går ständigt genom luften och fläktar håret medan scenen är upplyst av solnedgångens orangea ljus. Där står dj:en och spelar klassiska partyhiphop-låtar medan huvudakterna förbereder sig bakom scenen. Fem minuter senare har folk redan klättrat upp på gatulyktorna och sitter på varandras axlar och gör "the 2-sign up". In på scen kommer bandet, entourage och en kille som outtröttligt viftar den etiopiska flaggan i luften.

Ett högt sorl går genom publiken när Nas och Damian Marley stiger på scenen till "As we enter" från senaste gemensamma albumet "Distant Relatives". Ett hav av armar är plötsligt i luften och publiken dansar så gott det går på det lilla utrymmet de har. Duon river av ett gäng låtar innan Nas blir lämnad ensam på scenen. Man ryser till när han kör några av sina största hits däribland spår från legendariska Illmatic-skivan, "Hiphop is dead" och avslutningsvis publikfriaren "If I ruled the world" från tiden med Fugees, som på en gång förvandlar det hela till Allsång på Gröna Lund.

Resten av spelningen går under politiska förtecken när Damian Marley åter gör Nas sällskap. De talar till publiken i små doser om rättviseproblem och blandar gammalt material med nytt.

En rätt intern stämning har plötsligt uppstått. Den där smått magiska känslan av närhet till artisterna på scen, känslan av att man är i ett och samma lilla rum med dem, mellan fyra väggar. Publiken lyder deras minsta vink om att sjunga med och pumpar med nävarna (när en Marley ber en göra något gör man det även om man är blyg). Det är sällan man ser ett sådant engagemang hos en yngre stockholmspublik som är kända för att vara svårflörtade. Anledningen kan vara att Nas och Damian Marley övertygar om deras vilja att stå på den där scenen. Tillsamman är de båda en dynamisk duo, till skillnad från hur de är under sina solospelningar. Damian Marley är vanligtvis rätt gubbig och bitvis träaktig vid sina soloframträdanden jämfört med sin far Bob Marley som var passionen förkroppsligad. Men ikväll rör han sig tvärs över scenen med böjda ben så hans vadlånga dreads drar i golvet, och gestikulerar ofta för att understryka det han sjunger om. Nas, som var oengagerad och seg under sin senaste stockholmspelning, verkar tagen av det magiska scenario som uppstått, tar i från magen, osar energi och pratar ofta med publiken. De båda har ikväll en förstärkande effekt på varandra.

Kanske beror stämningen på scenen och hos åskådarna på solnedgången och brisen. Kanske är det den stora publiken som gör det, eller det faktum att Damian Marleys far fortfarande innehar publikrekordet här som gör att det känns nostalgiskt. Eller det faktum att spelningen avslutas med Bob Marleys klassiska "Could you be loved". Helheten var hursomhelst över förväntan och bättre än de flesta andra konserter man upplevt.