Hyllade Dungen lämnar inte skogen den här gången heller.

När Dungen stod på Emmabodas scen 2002 gick en skarp linje mellan festivalbesökarna. Ena delen provocerades av det proggiga och naturromantiska i låtarna. Den andra lät sig charmas av melodierna och svänget. Nu, åtta år senare är Dungen ett hyllat och uppmärksammat band, kanske framförallt i USA. Jag fastnade direkt, där framför scenen den där småländska sommarkvällen. Det jag gillar mest med Dungen är deras naivistiska popsida. När de psykedeliska tonerna och den tjocka gitarren rusar uppför Högdalstoppen, instrumentalspåret mitt i den nya skivan, tappar jag fokus och följer inte med hela vägen. Anna Järvinen dyker upp på spåret Brallor och de som hört hennes soloskivor vet att Dungen+Anna brukar betyda magi men låten lyfter inte riktigt. Det är den andra halvan av albumet som utgör de starkaste korten på bandets hand den här gången. Den avslutande Marken Låg Stilla är till exempel väldigt vacker med sina ekande gitarrer och pianotoner. Och på Blandband låter det som att bandet springer fram och plockar fina melodier som blommor längs vägkanten.