Alltför klassisk ljudbild drar ner betyget för Blackebergsbandet.

Ibland räcker det med lite för att väcka ens intresse. När jag läser att Sad Day For Puppets är bundis med "The loudest band in New York", A Place To Bury Strangers, blir jag ivrig att lyssna. Men Blackebergsbandets andra album, Pale Silver & Shiny Gold, vill sig inte riktigt. Deras kompetenta popmelodier och storslagna gitarrslingor sträcker sig mot mig men hittar inte hela vägen fram. Visserligen är finalen Tingle In My Hand skönt svävande och Monster & The Beast ett starkt nummer. Men ljudbilden är på något vis alltför bekant för att skaka om ordentligt.

Det känns därför skönt när de genomgående drivande och ringande elgitarrerna får sällskap av en oväntad flöjt i en av låtarna. För den botten av rockiga gitarrer som präglar vad som i grunden är ett catchy popalbum drar ner betyget. Jag skulle vilja skruva om inställningarna på Sad Day For Puppets förstärkare, koppla in några ovanliga effektpedaler, spela in gitarren baklänges, göra något som flyttar soundet bort från det som känns alltför klassiskt och gjort.