The xx: Way Out West

The xx: Way Out West

GAFFA

För det första är det viktigt att fastställa att The xx är någonting helt unikt. Det är egentligen ingenting speciellt med själva konceptet; tre lågmälda personer framför lika lågmäld avskalad gitarrpop. Det är hur de gör det som placerar London-trion i en helt egen kategori.  Där vissa band i samma genre matar på med eko, reverb och allehanda pedaler håller The xx sin musik ganska enkel. Oliver Sims mörka bas och sång möter Romy Madley Crofts kristallklara gitarr och stämma samtidigt som keyboardisten Jamie Smith lägger dämpade beats i bakgrunden. Mycket mer än så är det inte, och det är antagligen den enkelhetens självklarhet  som gör det  som händer i Linnétältet klockan ett på fredagsnatten till någonting alldeles fantastiskt.

Kombinationen Romy och Oliver är så sammanhållen och kraftfull att Teslas tidiga växelström framstår som harmlös. Varenda gitarrslinga är fullkomligt elektriskt oemoståndlig och när den gång på gång drabbar samman med den skoningslöst mörka basen är det bara att kapitulera, fullkomligt.

Bröstkorgen vibrerar i takt med låten "Fantasy"s pumpande basgång och världen utanför har aldrig känts så långt borta, så ointressant. Faktiskt just då meningslös, för The xx föreställlning är så maniskt bra att jag undrar om jag blivit hypnotiserad när jag långsamt, förvirrad spatserar iväg från det jag vet redan då är festivalens i särklass bästa spelning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA