Bombastiska produktioner och ett evigt velande.

Någonstans runt år 2003 var Kings Of Leon det gulligaste som kom från andra sidan Atlanten. Sydstatsrocken på debutalbumet Youth And Young Manhood var så charmig, så genuin, att det var svårt att inte fullständigt kapitulera, erkänna sig besegrad. Sedan dess har det gått utför för varje album som släppts. Senaste plattan, Only By The Night placerar Kings of Leon bland världens största – och därmed tråkigaste – arenarockband.

När Oregonrockarna Menomena nu släpper sitt fjärde album verkar de inte veta vilken fot de ska stå på – tidiga Kings Of Leons slyngelrock eller kindsmekande experimentell pop i stil med TV On The Radios lugnare alster. Var än tyngden ligger – för den kan skifta både i och mellan låtarna – finns alltid en enormt allvarstyngd inställning och en nästan postrockig känslosamhet. Orden räcker inte till för att beskriva hur negativt storslagen Mines är.

Menomena kastar sig alltså huvudlöst på första tåg som råkar avgå från stationen medan vi andra – kalla oss gärna mindre pretentiösa – står kvar, tittar på avgångstavlan och undrar vad som egentligen hände.