Ljummen solodebut från Hellsongs forne sångerska.

Harriet Ohlsson har en fruktansvärt attraktiv röst. Attraktiv på ett sådant där uppkäftigt självsäkert sätt, utan att någonsin kännas tillgjord. En sällsynt egenskap få svenska sångare är förunnade. Därför kändes det som ett ofattbart resursslöseri att just den stämman användes för hårdrockscovers. Inget ont om Hellsongs men konceptet med deras musik håller inte i längden, så är det bara.

När Ohlsson nu släpper sin debut Arena Rock så är det till en början svårt att skaka av sig hennes förflutna och omedvetet söker jag efter hårdrocksreferenser. Förutom några textrader i I Have Stop Hating som har lite för mycket av Judas Priests gamla allsångsdänga United i sig, så installerar sig Arena Rock djupt i den svenska singer/songwriter-myllan, långt ifrån nitar, läder och pudelfrisyrer. Det låter ungefär som Anna Ternheim filtrerad genom Ani DiFrancos skivkatalog på 2000-talet. Det är med andra ord musik vi alla har hört tusentals gånger förut men i jämförelse med Hellsongs (en något förarglig men likväl oundviklig jämförelse) så är Oh, Harry oändligt mycket mer intressant.