Recension / Live / Lördag 2010-08-28 15:02

Familjen
Popaganda, Stockholm,
fredag 27 augusti 2010

Recenserad av Fredrik Franzén

GAFFA		3 stjärnor
Läsarna		Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Kul så länge man inte stod på scen

Kommer ihåg när jag var på Popaganda för första gången. Då var det en mindre tillställning vid Universitetet. 2003 tror jag att det var. Plankade in. Klättrade över metallstaketet med en PET-flaska hemkört under armen, fastnade, rev sönder mina kläder och lommade in på området med några sorgliga tygslamsor fladdrandes runt min kropp. Strax därpå fick jag veta att festivalen var gratis. Och idag kommer jag ju inte ens ihåg vilka som spelade.

Men som Biggie sjöng: Things done change. 2010 har Fredrik hela, fina kläder, och Popaganda är en större, ambitiösare festival bland blå bassänger och gröna träd. Sensommarsolen skiner bakom Stora Scenen, när Familjen stapplar på. Det är mysigt. Lite för mysigt för Familjen, som fullt förståeligt har svårt att få kontakt med publiken. Festivalen har liksom inte kommit igång än, och Johan T. Karlsson är eventuellt fullast på området. "Han sjunger ju föffan i fel tonart", skrattar mitt sällskap och försvinner iväg mot baren.

Smart av arrangörerna att låta Familjen gå på såpass tidigt. Låtar som "Det var jag" och "När planeterna stannat" låter skitbra oavsett om man lyssnar eller inte. Konserten reduceras till ett behagligt festivalsoundtrack, som besökarna kan nynna med i, medan de trängs i irriterande långa köer till bar och bajamaja. Alla är nöjda och glada, utom Andreas Tilliander, som skruvar upp volymen, och Karlsson, som desperat tjoar i micken för att få uppmärksamhet. Och jag förstår dem. De förtjänar ett bättre öde än att agera ledmotiv till bajskön. Familjens två album tillhör de roligare svenska album som släppts på sistone. Men på en stor scen i brutalt dagsljus håller det inte riktigt. Den där känslan av att vara spritfull och sprallig i källaren, som på skiva gör Familjens musik skönt skev, personlig och uppriktig, blir i ett sådant här sammanhang mest svajig. Karlsson sjunger för lågt och för falskt. Den charmiga Bronski Beat-covern slarvars bort. Och att nytillskottet Ninsun Poli inte är nervösare än någon annan på scen är liksom rätt talande.

Nåväl. Nu är jag onödigt gnällig. För att bara släppt två album, sitter Familjen på en makalös låtskatt. När låtar som "Mitt bästa" och "Huvudet i sanden" dundrar igång lyfter stämningen på festivalområdet, och det är definitivt inte bara mitt sällskap som muntert hjular iväg mot öltältet. Och även om just det troligtvis inte var Familjens avsikt, tror jag att både arrangörer och publik var väldigt nöjda.