Robyn
Popaganda, Stockholm,
fredag 27 augusti 2010
| GAFFA |   |
5 stjärnor |
| Läsarna |
|
Ännu inte betygsatt av läsarna |
| Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför. | ||
Dansar inte ensam
Att kalla Robyns spelning för Popaganda-festivalens höjdpunkt vore en underdrift. Lite som att säga att Robinson innebar en smärre karriärskjuts för Robinson-Robban. Luften vibrerar av förväntningar långt, långt innan konserten börjar. Tjejen bredvid mig tjatar på ljudteknikern att han ska "få fart på konserten någon jävla gång". Det är packat med folk framför och bakom och under mig. Vi förenas i kallsvett och ölklibb, likt en 600 ton tung, partysugen amöba. Och när Robyn till slut dansar ut till tonerna av "Fembot", exploderar hela skiten.
Innan vi går vidare, vill jag dock reservera mig för eventuellt felaktiga påståenden. Jag är av åsikten att om man ska skriva om en konsert, är det bättre att hänge sig än att stå och plottra i ett anteckningsblock. Dessutom hade alla sådana försök lett till att Södersjukhusets ögonavdelning varit överbelastad idag, då jag med pennan oavsiktligt punkterat ögonen på samtliga i min närhet. Hur som helst. Poängen är att jag idag inte kommer ihåg exakt vilka låter som spelades. Så att ni vet.
Men jag kommer ihåg vad jag tänkte från första till sista låt. Proffsigt. Kaxigt. Och mäktigt. Det är mäktigt att se Robyn på scen. Hon är så säker på det hon gör. Hon har en klar vision av den perfekta popkonserten, och hon förverkligar den till hundra procent. Precis som på hennes senaste album, rymmes det inte ett gram överflödigt fläsk. "Dancing on My Own". "Hang with Me". "The Girl and the Robot". "Be Mine". Varenda låt, vartenda ögonblick sitter precis där det ska. Det lyfter när det ska lyfta. Det andas när det behöver andas. Men mest lyfter det bara. Tills amöban smälter ut i kollektiv extas, då avslutande "With Every Heartbeat" rullar igång. Inga extranummer. Inget sidfläsk. Rätt så.
Popagandas scendekor och ljussättning är tragiskt spartansk, men Robyn själv strålar och skiner som en stjärna. Egentligen obegripligt hur någon vågar stå som ett Ajax-X och skrika framför tiotusen personer. Men hon vågar. Och hon sjunger kristallklart. Och spelar lufttrumma. Och riktig trumma. Och hon verkar ha roligt, på riktigt. Under "Don't Fucking Tell Me What to Do" sjunger hon inte ens, utan nöjer sig med att låta den förinspelade rösten göra jobbet, medan hon dansar omkring med slutna ögon – ensam på scen, men samtidigt förenad med tusentals festivalbesökare, som sjunger och dansar med blickarna och händerna riktade mot henne.
Logga in för att kommentera.
Har du ingen användarprofil på GAFFA.se? Klicka här för att skaffa dig ett GAFFA-konto..