Hot Chip
Popaganda, Stockholm,
lördag 28 augusti 2010
| GAFFA |  |
6 stjärnor |
| Läsarna |
 
|
5,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster) |
| Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför. | ||
Lätta fötter och tunga hjärtan
Alla konsertrecensioner är orättvisa. Orättvist negativa eller orättvist positiva, men alltid orättvist subjektiva. Ett album lyssnar man åtminstone på flera gånger, vid olika tillfällen och sinnesstämningar, innan man skriver om det. Men en konsert. Det är ett ögonblick. Som i mitt fall: ett fint väder, en bra hårdag, ett strålande humör, en sprallig flickvän som luktar gott, en grym plats vid ljudtornet och ett perfekt urval av just mina favoritlåtar.
Hot Chip har ju aldrig varit världens pålitligaste band. Inte ens deras bästa album The Warning eller One Life Stand är rakt genom bra. Det finns alltid något tillfälle då de blir lite för nördiga, lite för tramsiga eller bara lite för mycket Hot Chip. Denna oberäknelighet är förvisso en del av gruppens charm, men i längden också det som gör att jag föredrar deras låtar framför deras album. Jag har dock alltid haft en känsla av att Hot Chip själva är medvetna om detta – om sin styrka och svaghet. Och detta bekräftas när de står på Popagandas stora scen, ansvariga för festivalens frustande klimax.
Hot Chip gör nämligen allt rätt. De väljer ut sina bästa låtar. "Boys from School", "One Life Stand", "Over and Over", "Ready for the Floor" och "Take It In", till exempel. De spelar dem vid rätt tillfällen. De skruvar till dem precis lagom, höjer discotakten ett snäpp, vrider och vänder på melodierna och flätar samman framträdandet till något som i struktur och ständigt stigande intensitet snarast påminner om ett DJ-set. För Hot Chip vill ju att vi ska dansa. Det står klart från första början. Dansa med lätta fötter, tunga hjärtan och blöta ögon och armhålor.
Hot Chip själva är en underbar syn. Mulliga, tunnhåriga och lagom tafatta lufsar de omkring på scenen, skamlöst glada över att bara få vara där och göra det de gör. Det är i all sin alldaglighet vackert att se. För även om jag själv för tillfället varken är mullig eller tunnhårig, har jag ändå så mycket mer gemensamt med det än med en perfekt svarvad Lady Gaga, en kaxigt skuttande Robyn, en musklig Trent Reznor som skriker, en androidliknande Richie Hawtin eller någon av alla de andra fantastiska artister jag haft förmånen att få se live. Det finns ju en lufsig nörd i oss alla. Det är därför Hot Chips musik är så effektfull – för att den aldrig försöker vara effektfull. Bräckliga röster sjunger i ett register jag kan sjunga med i – sjunger om äcklig mat, dåliga hårdagar, lyxproblem och lättretade hjärtan, som ömmar utan någon vidare orsak. Saker jag kan relatera till. Saker jag förstår.
Som sagt: Hot Chip har aldrig varit världens pålitligaste band. Men när de är som bäst, när de verkligen träffar den där balansen mellan svart discotakt och brittiskt blekvit popsoul, då är de faktiskt ett av världens bästa band. Det är de verkligen. I min bok, i alla fall.
Logga in för att kommentera.
Har du ingen användarprofil på GAFFA.se? Klicka här för att skaffa dig ett GAFFA-konto..