Vispopens galjonsfigur fängslar inte på samma sätt som förr.

Har alltid varit svag för Stefan Sundström. Dels för att han alltid har något att säga, för att han alltid har en åsikt, för att han både beskriver och tar de svagas och utslagnas parti. För att han på sitt sätt går i Cornelis och Allan Edwalls fotspår och ser till att ha dem med sig, nära. För att han håller visans och vispopens standard så högt att man fortfarande både ser det och hör den.

Måste dock erkänna att det under de senaste åren blivit färre och färre favoriter som kan hittas på hans skivor. Fastän att texterna oftast är både underhållande, tänkvärda och raka som en käftsmäll så är det allt mer sällan musiken berör. Det är tyvärr rätt ofta så även på 5 dagar i augusti. Det är lite blues, det är ett par ballader, det är det där man förväntar sig musikaliskt men inget mer, inte det där extra, det som blixtrar och skimrar. Fast jag gillar ett par spår: den talande historien i Alice Miller-tillägnade Boy Boy Ville Sjöman Bli, biten av arbetarrörelsen i Axel Sundströms Ballad (1918) och det magiska skimret i den kanske rätt självutlämnande Sabinas Egen Sång.

Och det finns ändå tillräckligt av det man vill ha av en Stefan Sundströmplatta här, fastän den inte når riktigt höga höjder; historier, melodier, personer, trots att de där ögonblicken man fängslas inte är så många. Men passionen finns där, om än lite svalare, lite mindre brinnande. Och Stefan Sundström på platta har alltid låtit mindre brinnande än i verkligheten med en gitarr i händerna.