Volbeat: Malmö Arena – Malmö

Volbeat, Malmö Arena – Malmö

Volbeat: Malmö Arena – Malmö

Recenserad av Jonas Appelqvist | GAFFA

Det är med viss tvekan jag bänkar mig för att se Volbeat, ett spektakel som inte har något emot att blanda och ge rikligt. På gott och väldigt mycket ont. För det ska klargöras; danskarna har full koll på hur man smeker medhårs och snickrar ihop allsångsrefränger för törstiga metalheads och det ska de ha många eloger för. Michael Poulsen, kvällen till ära klädd i finskjorta (att jämföra med basisten Anders Kjølholms utstyrsel – en sådan gemene man sätter på sig på en resa till Ullared), och manskap vet hur man får med sig sin publik och publiken sväljer med hull och hår.

Det blir tydligt redan i introt av The Mirror and the Ripper när det stora skynket med Elvisdödskallen släpps ner och gör bandet synligt för första gången. Folk är med på noterna, det ges och tas från scen visavi publiken hela tiden. Som sig bör på en metalkonsert. Jag förstår bandets popularitet. Jag förstår varför tusentals människor ger sig hän till Volbeats allsångsrefränger denna kväll. Och samtidigt förstår jag ingenting.

För att parafrasera ett av dessa danskars favoritband – "metal up your ass" – det här är inte ens i närheten av något sådant påstående. På sin höjd är det i vissa fall ett underhållande band som hänger sig till ett hjärndött och opersonligt uttryck där Poulsens Hetfieldkomplex får ta överhanden alldeles för mycket. Hur mycket bandet än vill så går det inte att bortse från att det inte är långt från ett poppunkigt sound många gånger. Det är Metallica möter Sum 41 ungefär, och detta framför allt i Heaven Nor Hell, en låt vars uttryck tyvärr är det som främst sitter kvar på min näthinna när jag lämnar Malmö Arena denna kyliga torsdag kväll. Frågan jag och min bänkgranne ställde oss innan giget gällande huruvida de skulle låta hårdare live än de gör på skiva besvarades med råge.

Kvartetten jobbar hårt på scen och de får lön för mödan. De har den hängivna publikens hjärtan redan i första ackordet och de framför sin patenterade metalhybrid fullgott. Jag, däremot, köper det inte och lägger på valfritt Social Distortion-album på skivtallriken istället.   


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA