Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Söndag 2010-12-05 14:26

Foals
Parken, Göteborg,
lördag 4 december 2010

Recenserad av David Winsnes
Foto: Rasmus B. S. Hansen - www.terranaut.dk
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
4,50 stjärnor i snitt (efter 2 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Ett bevis på ett lyckat känslosökande.

Foals föddes ur en ambition att återigen ha roligt. Frontmannen Yannis Philippakis och trumkollegan Jack Bevan harvade 2004 runt med mathrockbandet The Edmund Fitzgerald där det kom till en punkt där det allvarliga fick för mycket plats – och ursprungsanledningen till att hålla på hade gått förlorad. Foals föddes ur en strävan efter det uppsluppna.

Antidotes blev siktet uppenbart. Hetsiga gitarriff och sökandet efter den klistrande refrängen. En energikick som delade kritiker men förenade människor som sörjt då Bloc Party gick ifrån sitt sound på Silent Alarm. I år följde motreaktionen Total Life Forever där element från debuten visserligen fanns kvar, men albumet kännetecknades också av strukturer som fick ta tid – eftertänksamhet, tempopendlingar och en helt ny emotionell ingång.

På Parken låter Foals dessa två inriktningar krascha samman inför en salig publik. För första gången sedan lokalen inledde sitt alternativbokande är jag på en konsert som brinner. En klättrande sångare, nävar permanent i luften och antydan till allsång i varannan låt. Material från Total Life Forever drygas ut med flera minuter i funkattacker och gitarrdueller medlemmarna emellan. Långa stunder får britterna ut allt och lite till ur låtarna, ett slags stereotypiserande av hur ett indierockband bör uppträda.

Spanish Sahara lyckas vara finstämd, upptempo och känsloväckande på samma gång och kan mycket väl vara det främsta Foals hittills producerat under sin korta karriär. Publikfavoriterna Balloons, Cassius och The French Open från Antidotes bjuder upp till ett dansant röj men det är Electric Bloom som etsar sig fast i min hjärna och förföljer mig resten av kvällen. Kvintetten verkar till en början bara slänga ut ett antal lösa, osammanhängande meloditrådar som löser av varandra med en schizofren växelvishet. Ett långt instrumentalt solo senare lyckas de ändå återknyta till det euforiska ursprunget. Kapitulation.

Tyvärr är inte precis allting nära perfektionism. Foals har – och fortsätter med det live – hela tiden karakteriserats av en ojämnhet. Under konsertens mittenparti dalar koncentrationen till följd av ett par mindre intressanta låtval – den oförståeliga hiten Miami en av dem.

Ändå är det som om bandet läser mina – i väldigt låg mån - kritiska tankar när de avslutar med en ursinnig encore. Den självskrivna avslutningen Two Steps, Twice sparkar igång, det utmärkta förbandet The Invinsible (som med all säkerhet lär hypas framöver) bidrar med gästspel, Philippakis springer ett varv runt Parkens dansgolv, ställer sig på en ställning, blickar ut över havet och verkar må hyfsat väl när han betraktar stormen.

Foals beter sig som sin genres Mars Volta men vägrar låta dig fälla bokstavskombinationdomen över dem eftersom de också söker sig till det utelämnande. Jag är ensam på kvällens konsert, men det var längesedan jag hade så roligt på en spelning. Mission completed, eller hur var det?

Följ Foals Tryck på hjärtat

Foals: Berns, Stockholm
2013-10-14 (recension)
De kan vinna Mercury Prize
2013-09-12 (nyhet)
Foals mot Sverige
2013-03-25 (nyhet)
Foals: Holy Fire
2013-02-18 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.