Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Söndag 2011-01-23 23:00

Jason Lytle
Pustervik, Göteborg,
söndag 23 januari 2011

Recenserad av Jonas Appelqvist
Foto: Sofia Qvarnström
GAFFA
6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor
6 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Med små medel, ett stort hjärta och en stor röst.

Det är en ynnest att spendera söndag kväll på övervåningen på Pustervik denna bistra, köldbitna vinterdag. För oavsett hur kallt vindarna blåser utanför, på Järntorget, är det värme i rummet. Värmen, den varma filten, kanaliseras från scenen där Jason Lytle med små medel lyckas framkalla en andäktig känsla. En sådan man minns långt efter att man varit med om den.

Den forne frontmannen för Grandaddy är i Göteborg för att spela in ny soloskiva med medlemmarna i Division of Laura Lee och passar även på att hjälpa dem i inspelningen av deras kommande album. Sagt och gjort, läge för en one off-spelning.

Med en gitarr, en trummaskin och en keyboard blandar han och ger ur en diger katalog som till synes inte har några skönhetsfläckar alls. Det blir även tydligt under kvällen. När han ger sig på Now It's On över ett ettrigt trummaskinskomp är det nära till gåshuden och när Jed's Other Poem (Beautiful Ground) släpigt avverkas finns inget annat att göra än kapitulera. Att han klarar sig utmärkt även utan band på scen står klart och det är antagligen på grund av att Lytle inte är så sugen på att spela "hitten" The Crystal Lake, när någon ropar efter den, som han avböjer med orden "well, you'd probably need like 13 more instruments on stage for that one".

Det är inte bara äldre Grandaddy-örhängen vi bjuds under den knappt timslånga spelningen. Låtar från soloskivan Yours Truly, the Commuter (Brand New Sun, You're Too Gone, Flying Through Canyons och I Am Lost) varvas med purfärska, ej ännu släppta spår, där Young Saints utgör grädden på moset.

Inte nog med detta, vi bjuds även på ett gästframträdande i form av John Grant, som även han är i staden och jobbar på nytt album. Han gästar med stämsång på Everyday Is Like Sunday, Morrisseys gamla dänga. Jag tillstår mig att påstå att de lyckas få liv även i denna i övrigt skräpiga låt. Kudos.

När Jason mot slutet av spelningen, efter långt övervägande, spelar Jaykub, från Dark Night of the Soul och tillägnar den till Mark Linkous, då står tiden stilla. Klart som fan det blir full pott på det här.

Följ Jason Lytle Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
1 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:
0
Tyvärr. Men jag inte förmå ? ;) :p
Jag RR: 1000! :)

Logga in för att kommentera.