Inte helt igenom lyckade försök att återskapa åttiotalet

Duran Duran har uppenbarligen varit missnöjda med sitt sound de senaste tio åren. Missnöjda kanske för att de inte lyckats göra den där storstilade comebacken trots ett antal chanser i återkommande åttiotalshyper. Att inte lyckas visa att de gamla ikonerna från åttiotalet ännu har det. Så, man gör som vem som helst i det läget skulle göra: man ser till att försöka återskapa soundet och göra en uppföljare till andra plattan Rio, så här snart trettio år senare. I sound, i låtar. Djärvt? Tja, visst... Framgångsrikt? Njae... Faktum är att det i ett par låtar lyckas förvånansvärt bra. I Girl Panic, som är en lite äldre släkting till Careless Memories och Girls on Film. Man lyckas komma tillbaka till de småfunkiga basgångarna och det episka soundet. I Safe (Grease, någon?). Och faktiskt också utan att ens gå tillbaka till rötterna i Before the Rain. Men det låter lika ofta som ett en gång stort band som försöker att återskapa det som gjorde dem stora. Simon Le Bons röst låter som att den aldrig lämnat åttiotalet. Och det kanske den aldrig gjorde. Men det gjorde vi andra.