Foo Fighters: Wasting Light

Foo Fighters: Wasting Light

GAFFA

CD / RCA
Utgivning D. 2011.04.08
GAFFA | Recenserad av
David Winsnes

Det finns mycket att inte gilla med Foo Fighters. Albumen härstammande från 2000-talet har visserligen gjort oförståeligt många nöjda, men frågan är om det inte oftast handlat om fragmentariska stunder. När kvintetten 2009 släppte sin första Greatest Hits blev det uppenbart, på gott och ont, vilket tydligt låtband Foo Fighters är. Det finns att plocka av på varje verk, men det är snart 14 år sedan bandet släppte sin senaste, och enda, skiva som låter rimligt sammanhållen. Fram tills nu.

Wasting Light har marknadsföringsmässigt utnyttjat det hippa i att återvända till rötterna, att som arenaband spela in i garage och fokusera på att ha kul, "lira med grabbarna". Slår man bort det tröttsamt förutsägbara ligger däri en del essens. Dave Grohl låter vålmående och riffen har efterlängtat nog hämtat sin råa kraft från begynnelsen av karriären. Bridge Burning är en explosionsartad albumöppnare vars första vågade sekunder golvar med en totalt oväntad hardcorestruktur. Efter det befinner sig bandet i sitt soundspektrums ytterligheter. Ursinnig hårdrock i White Limo, karaktäristiskt melodiösa poprockrefränger i Arlandria, och storslagen arenarock i Walk - en argsintare Best of You. Men allra mest intressant är Krist Novoselic på I Should Have Known, där han gästar med en urflippad basstegring som får Nirvanasuktandet att dö lite.

Visserligen ryms fortfarande svagare spår – till exempel befinner sig Back & Forth i ett fullkomligt livlöst grungetomrum – men Wasting Light är en rejäl uppryckning, ett upprättande, och framför allt det mest koherenta verket sedan The Colour and the Shape.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA