Likartade finstämdheter som skulle tjänat på tydligare skillnader.

Om Sonic Youth var ett naturfenomen skulle de vara en tyfon. Om Goo var en tyfon skulle den förmodligen förstöra vår planet. När Thurston Moore lämnar sin gitarrstyrka och vandrar ensam är det annorlunda. På solodebuten Psychic Hearts, från 1995, är bakgrunden fortfarande märkvärt vild. På Beckproducerade Demolished Thoughts låter det som en helt annan artist.

En stilla ökenbris. Istället för oljud: stråkar och en försiktig akustisk gitarr. Aldrig tidigare har Thurston Moore placerat sig närmare Lou Reed. De karga ljudlandskapen skapar en närmast filmisk folkkänsla, men det är den hjärtskärande lyriken och rösten – vars åldersringar bara gör att den skjuter i höjden – som imponerar mest. Inledande singeln Benediction är kanske Moores största stund i skuggan av Sonic Youth, och den röda tråden som den frammanar löper genom alla nio spår. Samtidigt resulterar det i ett närmast sövande homogent tempo där gränsen mellan eftertänksam och trött vid ett par tillfällen suddas ut. Man saknar någonting som bryter av. En manglande gitarr, exempelvis.