Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / CD

Death Cab For Cutie
Codes and Keys

Atlantic Records/Warner Music | Släpptes onsdag 1 juni 2011
GAFFA | Recenserad av Emil Johansson
Måndag 2011-05-30 08:00
GAFFA
3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor
3 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.
  WiMP    Spotify    GAFFA Shop

Ett kärleksbrev från ett band som blir allt svårare att älska.

Jag har älskat Death Cab for Cutie innerligt, passionerat och förbehållslöst. Som ett av de första indiebanden jag på allvar kom i kontakt med har gruppen länge haft en speciell plats i mitt hjärta. Introduktionen skedde via min vän Erik, som behjälpligt förde oss samman. Där och då var Erik världens bästa matchmaker, och jag har aldrig riktigt tackat honom för det. (Så tack för allt, Erik.)

I begynnelsen fanns bara "Transatlanticism" och "Plans". (Jag ignorerade till en början de tidigare lofi-albumen.) Hade jag varit religiöst lagd hade jag förmodligen liknat de båda skivorna vid Gamla Testamentet, för så heligt och profetiskt tolkade jag musiken, framför allt lyriken. Periodvis lyssnade jag knappt på något annat än Ben Gibbards mjuka stämma. Jag och Ben på bussen till skolan, jag och Ben på promenad, jag och Ben i sängen innan läggdags, och så vidare genom vardagens alla bestyr.

2008 kom vändpunkten i förhållandet. Jag fyllde 19 och albumet "Narrow Stairs" släpptes bara någon dag efter min födelsedag. Jag hade sett fram emot att återigen kunna fördjupa relationen. Men "Narrow Stairs" visade ingen ny sida av Death Cab for Cutie, och det kändes lite väl hemtamt redan vid första genomlyssningen. Kanske var det just det som var tanken från bandets sida. Visst var och är "Narrow Stairs" en fin skiva, men sällan mer än så. Bortsett från magiska "I Will Possess Your Heart" var det samma musik jag redan lyssnat på i flera år. Jag tog en paus från Ben Gibbard och hans anhang.

Bortsett från ett par återfall var det år sedan jag lyssnade på Death Cab for Cutie. Efter "Narrow Stairs" gick jag vidare, såg mig om efter andra och förträngde den gnagande besvikelsen av ett lätt stagnerande band. Nu är "Codes and Keys" här och jag visste inte alls vad jag skulle hoppas på.

"Codes and Keys" har mycket gemensamt med "Narrow Stairs", i synnerhet när det kommer till hemtrevlighet. Jag känner mig som hemma direkt. Tryggt, komfortabelt och rogivande. Ungefär som om Ben och gänget hyrt en fin campingstuga bara åt mig. Och dig också förstås, om du vill hänga med på trippen. Problemet är bara att det händer inte speciellt mycket i den där stugan. Titelspåret är visserligen medryckande på klassiskt DCfC-vis, "Some Boys" har tjusigt anaforiska textrader och singeln "You Are A Tourist" kan inte misslyckas med ett tema som ångestfyllda vägval i livet. Men stora delar av skivans låtar känns antingen som trötta återupprepningar eller olustiga parodier på tidigare, och framför allt bättre, låtar.

Under inspelningen av skivan har bandet varit måna om att dela upp arbetet på flera studior. Den experimentella och progressiva arbetsprocessen är något producenten/gitarristen Chris Walla gärna skryter om för pressen. "Codes and Keys" når aldrig upp till nivån som "Plans" och "Transatlanticism" satte. Det experimentella märker jag inte mycket av, snarare var "Narrow Stairs" en betydligt mer överraskande kreation. Det är fortfarande en samling luftiga och finurliga indielåtar som trängs på "Codes and Keys", men så mycket mer än så är det inte.

Det tar emot att skriva det här, men Death Cab for Cutie är idag ett indierockband i mängden.

Följ Death Cab For Cutie Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.