Ryan Adams: Cirkus, Stockholm

Ryan Adams, Cirkus, Stockholm

Ryan Adams: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoglu | GAFFA

Det säljs öronproppar utanför Cirkus. Det är ungefär 25°C varmt och Stockholms spårvagnar för som vanligt hoper av soldränkta människor mot Djurgården för att kolla på djuren uppe på Skansen, skrika sig hesa av förtjusning på Gröna Lund, och för att se Jesse Malin och Ryan Adams spela helt akustiskt på Cirkus. Det säljs öronproppar utanför Cirkus, och om de punkiga amerikanerna med country-fäblesser visste om det skulle bägge definitivt att skämta om det.

Jesse Malin är, som han alltid är när han är förband (vilket är förbluffande ofta, och för alla möjliga band), väldigt underhållande och charmerande enkel i sitt framförande. Och på så sätt ett exemplariskt komplement till Ryan Adams, som efter Elliott Smith döds utan förvarning blev en slags arvtagare till tronen för "sad bastard music". Mannen som varit 2000-talets utan tvekan mest produktiva rockmusiker har aldrig saktat ner och under sin resa dessutom hunnit beröra folk och country, punk och rock, sin egna ständigt närvarande patenterade alternative countryrock-blandning och till och med metal. Samtidigt har alkoholen och drogerna flödat, som det nästan alltid gör kring dessa kreativa människor som alltid balanserar på gränsen mellan galenskap och genialitet.

Så, vem var egentligen överraskad när Ryan Adams "helt plötsligt" bestämde sig för att lägga ner sin egna medverkan i The Cardinals i början av 2009? Sedan Whiskeytown la ner verksamhet år 2000 har Ryan Adams släppt minst ett album eller EP 10 år i sträck. Sammanlagt hade det hunnit bli 10 album och 4 EPs innan tröttheten, ledsamheten och bristen på ork slog in på riktigt och Ryan Adams kände att kändisskapet, livet i rampljuset, förde med sig betydligt mer negativt än positivt. Ryan Adams skrev några böcker, fann sig en fru i vackra Mandy Moore och hittade en rofylld stig i livet att följa. Att Ryan Adams, nu lyckligt gift skivbolagsägare och för tillfället enbart soloartist, väljer att återvända till livet som älskad och hyllad musiker med en helt akustisk turné är med de senaste åren i åtanke helt logiskt. 

Ryan Adams har en enorm låtskatt att använda sig av live, en som på 10 år vida överskrider artister som haft 30-40 år långa karriärer. När han får sitta på Cirkus scen med en akustisk gitarr, med ett par munspel liggandes på hans gitarrlåda, med ett piano precis bredvid, syns och hörs det att 36-åringen från North Carolina känner sig som hemma och är bekväm i sitt skinn igen. Och med 1650 gäster som han får sjunga och skoja för är det en fröjd att se honom hållas. Han skojar om att ett av munspelen som stämts ur ton varit ute och druckit kvällen innan, medan Ryan själv vaknat upp med en vikingahjälm på huvudet. Han passar på att skälla ut någon i publiken som stört honom hela kvällen med sitt ständiga mobilpillande, och säger kort och gott att det där löjliga beteendet inte räknas som att vara på plats och uppleva konserten. 

Han är en skojfrisk man ändå, Ryan Adams. Trots beskrivningar av hans musik som just "sad bastard music" är en spelning av det här slaget med denna man mer livsbejakande än deprimerande eller ledsam. När Ryan Adams sånger skalas bort från alla ytterligheter lyser hans enorma talang igenom ordentligt, och råkar samtidigt avslöja hur överflödigt ett band eller trummor eller något annat än kombon gitarr-piano-munspel-sång egentligen är. Och med ens, här och nu på ett fullsatt och ofta respektfullt knäpptyst men hänfört Cirkus, blir det tydligt för alla att Ryan Adams ska upplevas såhär. Det är intimt, det är roligt och det är precis som Ryan Adams vill ha det: tyst men oerhört vackert. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA