Recension / Live / Lördag 2011-07-16 11:58

Johnossi
Blue Stage, Hultsfredsfestivalen,
fredag 15 juli 2011

Recenserad av David Winsnes
Foto: Filip Mijatovic

GAFFA		4 stjärnor
Läsarna		Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Återupplivar HULTSFRED.

Någon behövde göra den här spelningen. Det spelar mindre roll vem som gör den, eller till och med hur det låter. John Engelbert inviger under andra dagens kväll på sätt och vis festivalen. Hultsfredsfestivalens anrika historia, plötsliga död eller fina nystart har hitintills knappt nämnts av musikerna. Visste man inte att man var här hade det aldrig kunnat anas att man befinner sig på helig festivalmark. Så in i helvete ljummet, enkelt sagt. Men Johnossis sångare sliter tag i stafettpinnen.

"Det fetaste man kunde göra när man var ung var att få spela på Pampas eller Hawaii. Jag är glad att det inte är Hawaii, för det är ju på Pampas som folk sjunger med på riktigt." Så uppmanar han folkmassan till att sjunga med i Worried Ground. Plötsligt, efter två dagar av motgångar, anländer vi till Pampas. Johnossi har aldrig lyckats reservera en plats nära mitt hjärta, men även om musiken i hög grad fortfarande saknar personlighet är det bara att böja sig för deras uppträdande. Det är de här konserterna som i längden kommer att avgöra om Hultsfredsfestivalen överlever eller inte. Inte Star Slingers fantastiska beatsuppvisning i den vita tältscenen, även om jag önskar att det kunde vara så.

Nämns gör även 1997 års festival, där torsdagen bjöd på Rage Against The Machine och Wu Tang Clan under några skälvande timmar. Det är Hultsfredsfestivalens bästa och allra viktigaste nostalgi som presenteras. Visserligen besöker vi en nystart som väljer en outforskad stig vad gäller bokningsinriktningen, men jag är alldeles övertygad om att bevarandet av historien och atmosfären kvalar in som en av topprioriteringarna. John Engelbert hävdar att han blickar ut över den fetaste och bästa publiken någonsin på Hultsfred och även om det är en överdrift av universala mått stärker det festivalkollektivet. De avslutar med Roscoe - vars mittenparti till mellanspel mest påminner om teknikstrul (och jag vaknar upp i den musikaliska verkligheten) – men det är trumpinnarna som kastas ut efteråt som värmer. Ur ett mun-mot-mun-metod-perspektiv gör de allt rätt.