The Hives: Way Out West, Flamingo

The Hives, Way Out West, Flamingo

The Hives: Way Out West, Flamingo

Recenserad av Fredrik Van Der Lee | GAFFA

"Way Out West tänkte i lite nya banor. De hade lite nya idéer i år", gapar den konstant oefterhärmlige Pelle Almqvist. Ironin är lite skrämmande. Pelle ramlar iväg i ett resonemang om hur de – naturligtvis – är störst, bäst och vackrast och festivalens självklara dragplåster, snarare än Prince. Men ironin att en av de säkraste, tryggaste och – i ärlighetens namn – tröttaste bokningarna pratar om nytänk, är roande.

Missförstå mig rätt. The Hives är The Hives. De är naturligtvis ett av Sveriges bästa liveband. Ett band som alltid levererar, alltid står, skuttar, hoppar, svettas och bryter arm med sin publik. Men mitt i sitt konstanta råös, så är de ju faktiskt rörande gulliga. Man vet vad man får. Det finns inga överraskningar, inget nytt, inget oväntat.

Hårt jobb ska premieras, och i vanlig ordning får Hives betalt av sin publik. Det klappas med, tjoas och hurras i eftermiddagssolen. Tryggt, säkert, självklart … precis som vanligt. Precis som varenda gång jag någonsin sett Hives. Same old story.

Man ska inte ändra på ett vinnande koncept och The Hives har nu slagit världsrekord i att inte flytta sig en millimeter från grundkonceptet. Alltså är det "Main Offender", "Walk Idiot, Walk" och "Hate to Say I Told You So" som svänger mest, som får det där extra euforiska gensvaret. Resten går på rutin. Roande rutin.

Det är naturligtvis omöjligt att använda ord som "trött" och "fantasilöst" när det hela uppenbart fungerar så oerhört bra. Men "ospännande" sammanfattar ändå det hela lite för väl för att det ska kännas sådär riktigt, riktigt bra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA