Den andra - minst lika intressanta - sidan av Mogwai når inte full potential.

Mogwai har alltid varit kända för sina volymiösa ljudlandskap, snarare än de avvaktande, trippande piano- och elektrokompositioner som också ryms i deras katalog. Hardcore Will Never Die, But You Will var det  hårdaste, mest upptempodrivande album skottarna skapat och bara Letters To The Metro fanns kvar av den minimala sidan i skapandet. Svaret på varför är kanske Earth Division, som spelades in i samma andetag, men som lägger fokus långt ifrån gitarrernas infernon.

Drunk And Crazys elektroniska dronevägg verkar visserligen till en början svårklättrad, men så småningom fylls den upp av stråkar och piano som monterar ned det till en jordnära nivå. Get To Frances pianoslinga låter som ett ljudspår till en gammaldags skräckfilm, Hound of Winter är chockerande nog en folkklingande låt och Does This Always Happen? summerar den subtila sorg som flödar genom låtarna. Som homogen helhetskänsla fungerar det hyfsat, men Mogwai – och otaliga andra– har spelat på det småsakliga så mycket bättre tidigare, utan att få det att låta smått ogenomarbetat och tunt som här.