Ryan Adams har tyglat sin passion.

Att höra Ryan Adams sjunga är alltid en njutning i sig. Hans röst är öm och klar, berör hela lyssnaren med en påtaglighet som känns både inuti och utanpå. Adams kreativitet flödar vanligtvis likt en oändlig ström av färg. Som bäst är han när han inte ägnar för lång tid åt sina album, när han låter sin musik strila fram som en spegling av nuet utan alltför mycket begrundan och eftertanke, som i 29.

Senaste verket Ashes & Fire har många likheter med förra Cardinology, passionen har tonats ned, till förmån för vemodet – en visserligen vacker men stilla sövande samling sånger, utan riktigt gripande melodier. Tryggt och ombonat, ibland med Norah Jones stämma i bakgrunden. Ändå behövs ett lyft, en inflikad kontrast här och där, för att inte låtarna ska flyta in i varandra.

Altcountrymästaren håller sig dock fortfarande på en hög, om än mer kontrollerad nivå, där den frigörande magi som jag förknippar honom med är nedtonad. Kanske har han hittat sitt inre lugn och det är han i så fall mer än värd.