Ane Brun: Cirkus, Stockholm

Ane Brun, Cirkus, Stockholm

Ane Brun: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Maria Stacke | GAFFA

Ane Brun ser nästan ut som en kvinna ur en flamländsk oljemålning från 1600-talet, när hon vandrar in på scen, i en ljusblå, puffig sidenblus och en svart schal över håret, till de suggestiva trummorna i inledande These Days. Det är mäktigt och teatraliskt, nästan sakralt mässande.

Hon är fortfarande evigt hjärtekrossad, en obotlig romantiker, med ett vemod som skär genom märg och ben, men musikaliskt har hon lämnat den gitarrbaserade, bluesiga popen från första skivorna. Istället rör hon sig, på nyligen släppta It All Starts With One, i ett ljudlandskap som domineras av slagverk, en orgel, och så hennes starka stämma, som tycks göra precis vad hon än ber den om. Ett sound, som på skiva stundtals låter avskalat och naket, växer sig tillsammans med det fantastiska bandet, stort och mäktigt. Särskilt de två slagverkarna, som lägger en massiv rytmisk grund för hennes stämma att stå på och melodierna att röra sig mot. 

Också äldre låtar, som To Let Myself Go och Balloon Ranger får en ny skrud, vilket klär dem mycket väl. Allra mäktigast blir euforin i Do You Remember, där Ane Brun backas upp av systrarna i First Aid Kit. Hon dansar medan bandet spelar, som i trans. Som en marionettdocka drar musiken i hennes armar, händer, höfter, axlar. Eller är det hon som styr musiken? 

Men Ane Brun döljer sig inte bara bakom stora gester och massivt slagverk. Hon kan också konsten att vara intim och personlig. Konsten att stå ensam på scen med en gitarr, eller vid pianot. Konsten att småprata med sin publik och få den att skratta. Stunder som räddar konserten från att bli enformig och opersonlig. Ane Brun bjuder på en storartad, helgjuten konsertupplevelse som lämnar föga att önska.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA