Tom Waits: Bad as Me

Tom Waits
Bad as Me

Tom Waits: Bad as Me

GAFFA

CD / ANTI
Utgivning D. 2011.10.23
Recenserad av
Andreas Fällman

Hur kräsen får man egentligen vara efter sju års väntan? Hur förmätet är det att ens hysa förväntningar? I fallet Tom Waits gör man sonika bäst i att se den 61-årige mångsysslaren som inte enbart en musiker, utan som ett fenomen. Detta tillför kanske Waits varumärke ännu mer mystiskt skimmer men hans musik ter sig plötsligt mer tillgänglig. För man kan inte ställa krav på ett fenomen, det bara händer en.

Och det är just det som blir när man lyssnar till Bad as Me, den hett efterlängtade uppföljaren till 2004 års Real Gone. Den bara händer. Vill man ställa sig i försvar och hitta svagheterna (kritikerns syfte och förbannelse) så går det alldeles utmärkt. Låtarna skaver mot varandra likt ett vasst gruskorn i en på tok för trång stövel. Ena stunden är det en klassisk croonerballad, exempelvis Kiss Me Like a Stranger, som lika gärna kunde spelats in samtidigt med den nu 33 år gamla Blue Valentine, och andra stunden blir det politiska kulsprutesalvor och dundrande marschtakter i Hell Broke Luce. Waits skapar på Bad as Me sexton pastischer av sitt egna musikaliska arkiv, sträckandes från debuten Closing Time fram till ovan nämnda Real Gone, och en känsla av "Best of ..." infinner sig.

Men Waits låter förvånansvärt pigg. Ja, nästan yngre än på många av hans senaste album och skavsåren till trots så vill jag inte överanalysera innehållet längre, utan bara böja mig som ett halmstrå för vinden och vara nöjd med det. Vilket jag, såklart, också är.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA