Lika självklara melodier som sist men med större djup och mörker.

På Popagandafestivalen förra året spelade Jonathan Johansson och hans band en väldigt fin version av Kate Bushs Running Up That Hill. Blommorna, första singeln från Klagomuren bär på små ekon från den nämnda 80-talsklassikern. En väldigt smakfull och talande hyllning, medveten eller ej. Jonathan Johansson behärskade redan på 2009:s En hand i himlen förmågan att stöpa oemotståndlig pop i en alldeles egen form, med hjälp av en Yamaha-synt från just 80-talet och ett gäng storslagna melodier. Klagomuren har ett större soniskt djup och mer bredd i musiken än föregångaren men bygger tydligt vidare på samma säregna blandning av allvar och självlysande melodispråk. En konsekvent utveckling utan upprepning, helt enkelt.

Att lyssna på Klagomuren är som att surfa över mörka vågor med stjärnhimlen ständigt i blicken. När Jonathan Johansson avslutningsvis sjunger om ömheten vi är värda är det bara att lägga sig på stranden och nöjt se tillbaka över det vackra musikhavet som man just fått ta del av.