Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Måndag 2011-11-14 09:19

John Cale
Nefertiti, Göteborg,
lördag 12 november 2011

Recenserad av Daniel Andersson
Foto: Lovisa Dragstedt
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Ingen efterapning av historien.

John Cale vill inte blicka tillbaks, men med en karriär som producent för The Stooges, Patti Smith och The Modern Lovers, samt grundare av Velvet Underground, finns ingen anledning att skämmas för det som varit, och denna kväll bevisar Cale devisen att gammal är äldst – från scenen strömmar mer integritet än någonsin skådats. Och medmusikerna tar sitt ansvar, ger låtar som "Dying on the Vine" och "Buffalo Ballet" en samtidskänsla svår att upprepa – arrangemangen och gitarrslingorna ingjuter en verklig känsla av här och nu. Ingen efterapning av historien.

Trots att Cale släppt utmärkta soloalbum som "Paris 1919", "Fear" och "Vintage Violence", väljer han att ta sitt avstamp i Nicos "Frozen Warnings" – ett spår som suggestivt överrumplar lyssnaren med sitt dova arrangemang. Varför inte klassificera som "domedagslåt", eller urtypen för dagens which house. På det stora hela spelar dock Cale ut hela sitt popregister, glada melodier samsas med litterär mångsidighet, sammanknyts av en smittande spelglädje. Har ofta haft svårt för blues och rocktyngda "Guts" och "Dirty Ass Rock N' Roll", men denna kväll fungerar dessa låtar bättre än förväntat. Kan hända att det nya materialet från nya ep:n "Extra Playful" inte kan mäta sig med klassiker som "Amsterdam" och "Gun", men den akustiska inramningen gör dessa låtar bättre än på skiva. Förhoppningsvis blir Cales kommande album en fin strart på hans fortsatta liv som nybliven 70-åring. 

Om inledningen är av bästa snitt, blir avslutningen i form av The Modern Lovers "Pablo Picasso" rena Velvet Underground-festen. Får en känsla av liveinspelningarna på "The Quine Tapes" – en logisk avslutning på en strålande spelning. Och på sätt och vis är det positivt att konserten utgörs av låtar från hela Cales karriär, även om det är svårt att misslyckas med att framföra hela "Paris 1919". Båda uppläggen har sin charm.

 

Följ John Cale Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.