Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

De La Soul
Münchenbryggeriet, Stockholm,
lördag 3 december 2011

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Torsdag 2011-12-08 18:45
Foto: www.jimmyb.se
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
4,33 stjärnor i snitt (efter 3 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

När den stora rapmaskinen kom till Stockholm.

Mitt under konserten, mitt under alla absurt komiska inslag och minst sagt behagligt avslappnad och klassiskt framförd New York-rap, stannar de studsiga männen i De La Soul till. De lyssnar på alla önskemål som alla de som trängs allra längst fram vrålar ut, skrattar lite, varpå Dave drar upp en kille klädd i linne och mängder av tatueringar för att presentera en låt på ett sätt gruppen gjort i över ett decennium. Trots ihärdiga försök från Maseo, och nästan våldsam hjälp från publiken, misslyckas det hela, och Posdnous vrider sig av skratt på sitt hörn av scenen. Alla tre skrattar till slut, säger till den uppenbart otroligt coola men nollställda scenbesökaren att ställa sig vid sidan och se hur hiphop ska se ut. Och sedan börjar ännu en låt med soultungt gung som bara De La Soul och deras bröder och systrar i Native Tongues-kollektivet skulle kunna skriva.

Svensk hiphop i all ära, hela The Struggle Continues-paketet är ett otroligt väl sammansatt och snyggt organiserat party med fingertoppskänsligt inbokade artister som verkligen förnöjer och förgyller med sitt underhållningsvärde och sanna kvalité. Varenda rappare här, från battle-vinnande Adam Kanyama till Polisväsendets favoriter Labyrint, levererar inte bara bra spelningar men viktiga, publikfriande, intima föreställningar av hur stort och betydelsefullt hiphop är i Sverige 2011. Ingenting ska tas ifrån deras prestationer när det ändå trots allt står klart att De La Soul står där som slutgiltig segrare och vinnare i klassen "kvällens bästa spelning". 

Det är en annan sorts hiphop, en sådan med så mycket soultoner att hela R&B-landskapet som funnits de senaste 20 åren direkt hämtat sin inspiration därifrån, som inte finns längre och som kommer att dö ut om det till slut visar sig att dessa påstådda kommande album från just De La Soul men också A Tribe Called Quest och Lauryn Hill, och även D'Angelo, inte hittar sin väg ut i världen under 2012. Dessa grupper och artister behövs fortfarande för att de bryr sig om så mycket mer än att bara hoppa omkring på scen och rappa om oväsentligheter med radiohitstatus som enda mål i livet. De La Soul skojar och skämtar, de sjunger och rappar, de avlossar verser och byter ord emellan sig som om New York-männen egentligen är en stor rapmaskin. Oavsett hur mycket dagens hiphopartister försöker att verka coola och beter sig därefter på sina konserter kommer ytterst få av de egentligen ens i närheten av De La Soul, helt enkelt för att Posdnous, Dave och Maseo inte behöver, har aldrig behövt, försöka.

Dave lunkar sakta fram till scenkanten och frågar hur många i publiken som är jämnåriga med gruppmedlemmarna, sedan vilka som är över 30, över 25, lika gamla som själva gruppen, och slutligen vilka som är kring 20 år unga. Varje bemötande jubel svaras med ett leende, och avslutas med ett konstaterande om att hiphop är för alla åldrar och alla människor. Det är en övning som i all sin enkelhet förklarar vad hiphop är för De La Soul och varför Pos, Dave och Maseo räknas som legender inom sitt yrkesområde. De bryr sig lika mycket idag som de gjorde när de startade en rörelse med likasinnade musiker i New York för över 20 år sedan.

Följ De La Soul Tryck på hjärtat

De La Soul: Azalea, Way Out West
2012-08-10 (recension)
De La Soul bjuder på nytt
2011-12-02 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.