Långt ifrån slagkraftig poplyrik.

Konsten att fånga och kanalisera de mest banala känslorna i slagkraftig poplyrik är inte lätt, det vet alla som någon gång försökt sig på att skriva musik. Risken att kantra mot både patetik och svulstighet är ständigt överhängande. Det fordras en sällsynt begåvning för att lyckas klä livets alla nycker och vedermödor i rätt texter – ord som rusar rakt in till hjärteroten, slår volter och stannar där för evigt. Håkan Hellström kan det. Annika Norlin har gjort det. Kristoffer Hedberg vill det.

På sin tredje fullängdare Mina jag och du – en titel som osökt får en att tänka på en Jim Carrey-film från början av millenniet – sjunger han vemodigt om saknad, längtan och den omöjliga kärleken. Grunden består av en, i alla fall på sina håll, stabil ljudmatta av bland annat gitarr, piano och synth. Inledande Hälsning från 737 och Du och jag och Columbus är både lovande och inbjudande vispop.

Tyvärr försvinner sångerna snabbt in i en ensidig röra av haltande poesi. Är texterna ärliga, uppriktiga, personliga? Måhända. Kanske står hans vän "på fabrikens tak och dansar med en brud", och kanske har Kristoffer själv "blicken kvar mot havet och horisonten vi sa var vår". Problemet är att man inte bryr sig. I stället för att bränna till ligger låtarna och skvalpar på samma endimensionella plan. Långt ifrån slagkraftig poplyrik.