Tålamod är en dygd.

För att använda en sliten journalistisk klyscha; att lyssna på Earth är som att följa med på en resa. En resa bortom Verklighetens gränser och in i ett haschdimmigt skymningsland. 

Pionjärerna av sengångarmusiken har sedan 2005 års Hex: or Printing In the Infernal Method presenterat mer experimentella utsvävningar som gränsar till spontana och kontrollerade jazzutbrott och som inte kräver lika mycket tålamod som förstlingsverken. Skillnaden är att Dylan Carlson vågar visa upp musiken i en ljusare tappning än tidigare. Angels of Darkness, Demons of Light II skulle egentligen ha släppts kort efter första delen och varit en logisk fortsättning men skivbolaget valde istället att flytta släppet till februari. Med detta sagt, är det precis samma musik som tar avstamp i den improvisatoriska och spontana tvåveckorsperiod som Angels of Darkness, Demons of Light I spelades in under. Earth fortsätter på sin inslagna bana där drömsk och folklig drone utmanar även den som har kontroll på sin rastlöshet. 

Idisslandet och minimalismen i Sigil Of Brass kretsar kring några få atonala toner och där ett ljudmässigt och spartanskt landskap utbreder sig långsamt framför lyssnarens ögon. För den som orkar vänta kommer belöningen till slut i form av The Multiplicity of Doors där några ensamma ödsliga riff och ett väl efterlängtat trumkomp samgråter med Lori Goldtones sorgsna cello.

Angels Of Darkness, Demons Of Light II är långsamt likt en koala på nedåttjack men lika drömskt som ett sinne mättat på hallucinogena svampar.